Blöt om strumpor och skor har jag förstås inte blivit, eftersom jag inte varit ute, utan bara fotat genom ytterdörren. Men jag kan tänka mig att mannen, mellansonen och särskilt storesonen är ganska fuktiga vid detta laget. Aron har nämligen spelat fotbollsmatch idag - i ösregnet! Tur att den bara var 8 x 8 minuter. Tror det räckte mer än väl idag. Även för åskådarna!
Men perfekt pysselväder är det ju absolut. Måste bara städa lite först. Hur kommer det sig egentligen att man alltid måste städa innan man kan börja pyssla. Det slår aldrig fel. Kanske borde man strunta i att städa, men det är så svårt att koppla av då. Det får väl bli en racerstädning. En turboknapp hade varit bra nu, som man kunde trycka in när det behövdes. Men kanske kan lite choklad ha samma effekt? Det skadar väl aldrig att pröva iallafall... Och sedan ska det skräpas, som sönerna så smickrande kallar min sysselsättning. "Ska du skräpa (scrappa) lite nu mamma?" JAA, tänk för det ska jag. Skräphögen har talat!!
Och nu har jag god lust att bara gå och lägga mig på soffan och snarka jämte min lille minste son. Men istället ska jag väl samla kraft och väcka honom, för att sedan kämpa med ett nyvaket, jagvillesovamycketlängre-humör tills jag ska ställa mig och steka fisk. Hoppas han har piggat på sig tills dess.
Sedan ska alla barn somna jättetidigt och sova som stockar HEEELA natten och långt fram på morgonen!! För jag behöver viiilaaa. Det återstår att se om barnen finner det en lika god idé som deras mor gör? ;-) Vad tippar ni på? Just det....
Dessa slemproppar gillar att äta, och det gör de, FORT. Jag vet inte vem som kommit på att sniglar är långsamma för det är inte särskilt sant. Kanske springer de inte i någon topphastighet men ÄTER fort gör de minsann. De är lika glupska som, som...ja, jag hittar inte ens någon jämförelse.
Allt hade väl varit väl om de älskade maskrosor eller om deras favoriträtt var kirskål (tänk den fantastiskt lyckade kombinationen.) Men ack nej, dessa godbitar får stå orörda. Vad de verkligen gillar, och då menar jag verkligen, är typ allt som man inte vill att de ska gilla, som sallad till exempel. Späd, nyutsprungen, yttepytteliten babysallad...
Jag har förundrats i år över att det varit så lite sniglar i trädgården. Jag har undrat vart de tagit vägen. Jag har tänkt, och hoppats att de kanske dött av den långa kalla vintern. Jag har spanat på de vanliga ställena och inte hittat så många alls, bara ett fåtal stackare som inte blivit långlivade efter att jag lagt ögonen på dem.
Jag har också lagt ner mycket möda på mitt grönsaksland. Jag har gödslat och grävt runt. Jag har krattat och sått och jag har väntat. Och väntat. Och väntat. På att det ska börja gro. På att salladen åtminstonde ska sticka upp sina gröna små skott ovan jordytan. Jag har väntat och tänkt att det nog tar så lång tid bara för att det är så kallt ute, bara för att jag glömt täcka landet med fiberduk. Så måste det vara...
INTE!!!!!! Så var det inte alls!!! Igår upptäckte jag nämligen med stor fasa var alla babysniglar var, som jag trott var döda eller utflyttade. Flyttat hade de kanske gjort, men inte långt, bara till grönsakslandet. I mitt omsorgsfullt planerade grönsaksland levde de i största välmående och hade käkat upp ALL sallad. Där det varit små söta hjärtblad, späda, fina skott var det nu bara stubbiga små "pinnar" kvar. VE OCH FASA!!!
Behöver jag säga att de inte levde länge efter det? Men de dog iallafall mätta om någon nu tycker att jag är en barbarisk djurplågare. Nu är det strid på hög nivå som gäller. Har de gett sig in i leken så får de leken tåla. Grönsakslandet är nu mer välbevakat än kungliga slottet. Snigelkorn är utströdda och flera gånger idag har stora sökpatrullen "nosat" sig igenom landet på jakt efter möjliga inkräktare. De ska inte tro att de ska få käka min sallad i fred och ro något mer. Nu är det slut på roligheterna. Snart åker fiberduken på så inga fler slipper in. Måste bara så lite NY sallad först.
Stackars sniglar tycker kanske ni. Jo, det är möjligt att det är lite synd om dem och de hade mer än gärna fått äta allt möjligt ogräs här i trädgården (vilket de ju naturligtvis inte har en tanke på), MEN, MEN, MEN... att flytta till grönsakslandet är bara att gå över gränsen. Då har jag bara en sak att säga och sen får det vara nog... DON´T MESS WITH MY SALAD!!! If you´re messing with my salad, you´re messing with ME! Var så säker... var...så...säker...
Layouten jag gjorde på scrapmaratonet i lördags. Prins Äppelblom, det är Aron det, 2½ år gammal. På tagen som sticker fram bakom fotot står historien bakom "Prins Äppelblom" titeln.
När Arons faster Ann-Sofi på den tiden bodde granne med oss hade hon en fin guldpapperskrona inne hos sig. Det var såklart jättespännande att få ha krona på sig och när Aron blev krönt så fick han namnet Prins Äppelblom. En underbart gullig liten prins som plockade pärlhyacinter till sin totalcharmade mamma och smälte hennes hjärta.
Lite senare försökte den rare lille prinsen äta upp pärlhyacinterna vilket naturligtvis gjorde mamman helt förfärad. Hon utbrister "Du får ABSOLUT inte äta pärlhyacinter, det är giftigt, man kan DÖ om man äter dom, hör du det?" Varvid den lilla teaterapan stannar upp mitt i en rörelse, stelnar till som en pinne och faller baklänges, raklång ner på gräsmattan samtidigt som han säger..."Nu är jag döööd!"
Hrm...mamman kanske överdrev en aaaning, men prinsen tog det iallafall på största allvar, eller inte... Söt var han iallafall, som alltid. Min älsklingsprins.
IDAG ÄR JAG TACKSAM FÖR: Att jag känner mig lite mer energisk och inspirerad än förra veckan. Förhoppningsvis är jag inspirerad nog att göra ett storröj här hemma, men det återstår att se ;-) .
Ni ser väl förstås inte hälften för allt ligger ju ovanpå vartannat, men en liten glimt av min lycka kan ni kanske känna ;-) Går här och plockar lite bland sakerna. Lyfter och kikar lite här och lite där och vill inte lägga undan dem. Måste bara titta lite mer på dem först :-)
Annars har det minsann varit en händelserik helg. I fredags packade jag halva dagen och åkte bil halva. I lördags lyckades jag backa på en bil (hejjja meejj!!!) Vi har inte riktigt varit kompisar på sistone V70:n och jag. Först knöcklade jag till en plåtfälg lite, sedan bytte vi till sommardäck och då repade jag aluminiumfälgen nästan med en gång och nu satte jag alltså in nådastöten. Nej, usch jag ska inte skoja om det. Det var HEMSKT! Jag borde kanske inte köra bil, fast det har gått bra i 15 år innan så jag fattar inte riktigt vad som hänt just nu.
Iallafall...sedan i söndags var det examensfest och igår grejade vi hemma hos Martins syster och man nästan hela dagen och sedan åkte vi bil halva natten hem ;-) Oh, and I forgot, Elia hoppade studsmatta och skadade benet också, så att han haltade och hade ont. Vi böjde och klämde och det verkade inte kännas så vi beslöt att avvakta tills idag. Men när han inte ville gå över huvud taget i morse kände vi att vi var tvungna att ringa vårdcentralen. Så det gjorde vi, och dit åkte vi och sedan har jag och Elia varit i Varberg och röntgat hans lilla ben också. Ett heldagsprojekt!!
Som väl var så var det inga skelettskador. Han haltar fortfarande men går nu iallafall så det var väl någon stukning i fot eller knä. Vi funderade på att köpa en studsmatta själva men nu veeeet jag inte riktigt... Det hjälper tydligen inte med varken skyddsnät eller att de inte får hoppa för många på en gång. Det gick bra att skada sig ändå.
Hopps, nej nu börjar Grey´s anatomy. Måste rusa...(zoooom...)
Varje sommar är striden hård. Kirskålen gör sitt bästa för att invadera hela min trädgård och jag kämpar febrilt för att hålla den stången.
Mysigt men ganska ansträngande just under själva utflykten alltså, men så här på behörigt avstånd en rätt så angenäm upplevelse ;-) och ett trevligt minne att stoppa i ryggsäcken.
IDAG ÄR JAG TACKSAM FÖR: Att mina barn inte trillade ner för något stup igår ;-) och att det underbara sommarvädret bara fortsätter och fortsätter.
