Ja.
Vad ska man säga?
Ord känns överflödiga.
Man måste ju bara älska de här små linslusarna.
De tycker typ att Photo Booth är världens bästa uppfinning märker man när man kollar antalet tagna bilder.
Smygtagna bilder.
För man får ju inte slarva med mammans dator.
I alla fall inte om hon vet om det... ;-)










Långsamhetens lov... eller?

Alltså. Här har man tre pojkar. Eller ja, tre pojkar och en man.
Fyra stycken av manligt kön i familjen.
Och en toalett.
Faktiskt en ganska dålig kombination.

Hela mitt liv har jag blivit itutad att tjejer är så långsamma.
Att tjejer ockuperar toan i timmar.
I alla filmer är det tjejerna som låser in sig, duschar i evighet och sminkar sig i ultrarapid.
Pyttsan!
Ja, pyttsan säger jag.
Hur osant som helst.

Här sitter jag och kniper och kissar nästan ner mig och vem är inne på toan?
Ja inte är det jag. Och inte tjejkatten heller.
Så klart är det en kille.
En som långsamt duschar, sitter på toa, läser telefonkatalogen, pillar sig i naveln eller vad det nu är han gör?
Fort går det i alla fall inte.
Och jag är fortfarande kissnödig-are.

Det är i sådana här ögonblick man önskar att man tränat lite mer med Susanne Lanefelt.
Kniiip!

Sovmorgon

Idag sov alla länge. (Eller länge och länge, men åtta är väl längre än halv sju i alla fall...)
Alla, UTOM jag.
Jag, mitt nöt, som vaknar av minsta knäppande eller regnsmatter hörde 6:30, PIP!
Ja just det, PIP PIP PIP PIP PIP... Mellansonens väckarklocka började pipa.
Orutinerat av honom att inte stänga av den när det är sovmorgon tycker jag. ;-)

Såhär i efterhand tänker jag att jag ju faktiskt kunde stängt av mina öron, lagt kudden över huvudet eller vad som helst. Sovit vidare och låtit honom vakna och ta hand om sitt väckarklockemisstag själv. Men nej då.

God mor som jag är flyger jag upp ur sängen för att megatyst (så tyst man nu kan vara med knarrande gamla golv) springa (så tyst man nu kan springa, tänk er bilden...) in till hans säng för att stänga av oljudet innan han vaknar.
Mission completed! Jag lyckades! Inga vakna barn här inte!

Bara en mamma som efter åtta meters vansinnesspurt kryper ner under täcket och stirrar upp i taket. Ganska så jättevaken faktiskt.
O vilken underbar moooorgon...

Krokiga funderingar

Ibland tänker jag att det hade varit praktiskt att ha krokar. Ganska många krokar. I olika storlekar. Permanent fastsatta på kroppen.
Så jag hade någonstans att göra av allt som jag hela tiden måste släpa på.

Sjuttioelva gymnastikpåsar och fotbollsväskor. En hel arsenal av regnkläder. Blöta!
Strumpor som heeelt oavsiktligt tappats i något mörkt hörn eller för den delen
på en mycket väl upplyst plats.
Koppar och muggar och gamla intorkade yoghurttallrikar. Inklusive skedar som alltid vill trilla ur tallriken, förlåt tallrikARNA, när man balanserar dem mot diskhon.
Papperslappar. Filtar. Jackor. Gummistövlar. Tuschpennor. Pokemonkort. Lego. Lego. Sa jag lego förresten? Blöta handdukar och fotbollar.

Fast fotbollar är ju svåra att bära på krokar. Kanske någon slags fastsydd påse hade varit praktisk också. Eller en pung, som kängurumamman.
Krokar baktill och en bautapåse framtill?!

Hm... då skulle man ju faktiskt kanske kunna använda sina uttänjda armar till något annat. Roligare. Roligare än att släpa omkring på andras grejer menar jag. Kanske släpa omkring på sina egna?!
Ingen dum idé faktiskt. Tror ni man kan få patent på den?