En god mor?

Jaha, så var då ännu en dag till ända, när man försökt vara en god, underhållande, kreativ, påhittig och tålmodig mor. Det är inte varje dag man känner att man levt helt upp till sina intentioner. Idag gick det väl lite si och så både här och där med det ena och det andra. Och lite bättre på vissa områden. (Tack och lov!)

Storkillen hade studiedag idag och var hemma, så i min iver att försöka vara den bästa av mödrar lovade jag honom att vi skulle baka en chokladkaka tillsammans. Så långt allt gott och väl, om jag bara inte ringt svärmor för att höra mig lite för om en vårflagga. Det var LÄÄÄNGE sedan vi pratade och eftersom det var så LÄÄÄÄNGE sedan och vi båda hade väldigt mycket att dryfta så tenderade samtalet att bli väldigt LÅÅÅNGT! Inte populärt hos den yngre delen av familjen. Så jag började på med kakan medan jag fortfarande hade telefonen "på örat" (hur dum får man vara?)

Sexåringen tyckte nog att jag inte riktigt gick in för vår mysiga kakbakning till 100 % (vilket han ju i och för sig hade rätt i), så han blev lite retsam mot sin lille-lillebror, (vilken naturligtvis vid detta laget också stod redo med sleven.)Lille-lillebror som på sistone, efter att ha varit ett närmast overkligt änglalikt barn hela sitt liv, börjat leva ut all sin inneboende envishet, nej-ighet, mucka inte med mej-ighet och mer allmäna två å ett halvt års trots, fann ju inte detta särskilt roande och började genast morra. (Åh kära nån vilken helt otrolig mening det blev! Pust!)

För att göra en lång historia kortare så försökte den dyra modern (=jag) då att avväja bråket mellan bröderna, hindra lille-lillebror från att kakaopudra alla bakformar, värma mjölk - kakaoblandningen på spisen OCH samtidigt fortsätta samtalet med svärmor. Som alla kan förstå kunde ju detta bara sluta i katastrof, och det gjorde det såklart.

Lille-lillebror som redan var uppretad blev ännu ilsknare av att hans kära(?) mor strängeligen sa åt honom att genast sluta hälla kakao över hela köket. Han slutade visserligen att hälla kakaon över köket, men istället slängde han den rakt i decoltaget på sin intet ont anande mamma. (Tur man inte har särsklit stort decoltage, och tur att man hade icke så urringad tröja på sig!)

AAAAHRG!!! Eftersom jag redan då insåg att jag själv dragit allt detta över mig med mitt envisa telefonpratande var det ju bara att LEEEEEEEEE vänligt men bestämt åt 2½ åringen, snabbt avsluta telefonsamtalet och ännu snabbare avlägsna alla kakaokastarvapen från köksbänken och 2½ åringens hand. Sedan var det bara att börja om....utan telefonen. Man lär sig av sina misstag!

Nästa försök gick allt väl och storebror fick äntligen bakat sin chokladkaka (vilket han gjorde med den äran!)Lille-lillebror lugnade också ner sig och mamman fick tala lite allvar med honom om vad man egentligen ska använd kakao till OCH så fick jag be båda gossarna om förlåtelse för att jag inte givit dem min fulla uppmärksamhet när vi skulle ha "mys".

Sedan hade vi det riktigt trivsamt ett långt slag tills nästa "konflikt" tornade upp sig vid horisonten. Jag vill minnas att det handlade om x-boxen den gången...

Ack ja, det är inte alltid så glamouröst att vara mor, men man lär sig alltid något nytt. Som att inte baka med två pojkar och prata i telefon samtidigt. Eller att ibland är det faktiskt mammans fel att allt blir tokigt.
Suck, och nu sover de allihop, aldrig är de väl så söta som då ;-)

6 kommentarer:

  1. Tänk... det där minns jag precis!!! Hur de, speciellt Amanda, hittade på allt möjligt om man försökte prata i telefon... speciellt om det var ett viktigt samtal, när man liksom med mord i blicken försökte få ungen lugn (vilket förstås inte gick). Phu, tur att mina är större nu. ;)

    SvaraRadera
  2. Hahahahaha (förlåt att jag skrattar) detta var en underhållande läsning;)

    Men som du skrev -man lär sig något nytt varje dag!

    Kram E

    SvaraRadera
  3. Dina inlägg är underbara att läsa!!!
    Det går inte att prata i telefon samtidigt som man ska göra något med barnen, och ändå gör man det gång på gång...jag undrar varför???
    *Kramisar*

    SvaraRadera
  4. Ja vad ska man säga... telefon och barn är en dålig kombo det är väl sensmoralen... Hoppas att kakan blev god så du fick ut något av det hela.
    Jag tycker dock att du var en riktig helyllemamma som bakade med dem!!!
    Kramiz

    SvaraRadera
  5. .........vi har/ska, alla den vägen vandrat/vandra!
    Även gamla farmor känner igen detta misstag. Förhoppningsvis lär man sig av dom!? Kanske farmor också ska sända ett litet förlåt till gossarna eftersom hon var inblandad i det hela. Förlåt!
    Martin bekräftade i varje fall att kakan var god. (pratade med honom på kvällen), fast kort! (samtal alltså). När det gäller flaggor så skickar jag gärna det med posten! Har en del att välja på. Kan även skicka stativ! Har ett som är gjort för att skicka, alltså isärtagbart! Så hör av er alla som vill pigga upp er med en härlig vårflagga, det väger ju nästan inget så frakten blir "lätt".
    maila till ahlgren@aabygg.se
    Vårhälsningar från farmor/kärmor Ewa Ahlgren

    SvaraRadera
  6. Det är så skönt att läsa att fler går igenom det jag gjorde för lääääänge sedan. Hoppas att du mår bättre i halsen.
    Ha en bra Torsdag.

    Kram Bettan

    SvaraRadera