Lite motion kan väl aldrig skada?

Det är fredag och jag har motionerat.
Varannan fredag motionerar jag.
Ett kort men intensivt sprinterpass.
Med vikter i händerna.
Tufft och tungt!
Idag regnade det också. Men inte stoppade det mig inte.

Varannan torsdag tänker jag att jag ska förbereda och vara ute i god tid, så jag kan få slippa fredagsmotionen.
Det funkar aldrig.
Jag måste ha det för fullt i min hjärna eller något.
Det svämmar säkert över lika mycket där som i soppåsarna jag förtränger att jag ska gå ut med, för när torsdag kväll kommer så lyckas jag på något vis alltid glömma det - att dra ut soptunnan till vägen.
Här får man nämligen böter om sopgubbarna måste gå några meter extra och hämta soptunnan.
Därav min ofrivilliga, men ack så behövliga, motion på fredag morgon.
Egentligen skulle sopbilen behöva komma varje dag. För min hälsas skull.
Jag får inte så mycket mer motion nämligen, än soptunneracen.

Fredag är sovmorgon här.
Barnen är lediga från skola och förskola, det regnar och vi ligger i sängen och myser.
Klockan börjar närma sig nio.
DÅ!!!!!
Varje gång kommer det över mig lika oförberett och oförhappandes som en blixt från klar himmel. Oavsett hur många gånger jag tänkt på det under torsdagen.
SOPBILEN!!! Det är sopbilsfredag!

Och varje gång förorsakar det ett sprinterlopp i pyjamasbyxor och jacka ut till soptunnan med fulla soppåsar i alla händerna (två då...)
Snabbdragning av soptunnan ut till vägen i racerfart.
Och småjogg tillbaks in i till värmen.
Jag hinner aldrig värma upp så mycket.
Men jag försöker iallafall varva ner en aning på tillbakavägen.
Det måste jag väl ändå få några extrapoäng för.

Idag hann jag ut innan sopbilen siktades vid horisonten.
Det gör jag inte alltid.
Ibland möter jag den. I pyjamasbyxor.
Då är det bara luva upp, haka ner, "hej hej" och snabbt vända och gå som gäller.
De skrattar säkert åt mig, men jag får väl bjuda på det då.
Ibland hinner jag inte alls.
Då hoppar jag högt i sängen och adrenalinet pumpar när jag inser att sopbilen står utanför och jag glömt... som vanligt.

Vissa veckor vill de dessutom skoja med mig och komma på fel dag.
På torsdag.
Men då blir jag arg.
Man behöver ju inte skjuta på den som redan ligger. Eller skrämma den katt som redan är rädd. Eller så.
Det får ju vara någon måtta.
Kommer de på torsdag utan att ha meddelat det i förväg så vägrar jag att få skrämselhicka och dåligt samvete.
Då står jag i fönstret och blänger ilsket på dem för att jag inte hunnit slänga alla mina (alltid överfulla) soppåsar och fylla soptunnan till bredden.
Håller de inte reda på att vi har så mycket skräp här att vi alltid måste fylla soptunnan, annars blir den överfull till nästa gång?
Har de ingen anteckningsbok eller något?

Men de ser mig aldrig.
För om de tittar åt mitt håll så gömmer jag mig bak gardinen.
Man vill ju inte stöta sig.
Eller vara elak.
De kanske bara var tvungna att komma en dag för tidigt för att deras barn skulle vara hemma från skolan imorgon och deras fru hade en svår vecka på jobbet hon också, och förkylning, och de kunde inte hitta någon annan lösning hur mycket de än försökte.
Jag har faktiskt empati även med sopåkare.
Därför är jag bara arg i smyg.
En liten stund.

Sedan får jag hoppa i soptunnan två veckor senare för att allt ska få plats.
Då blir jag lite arg, igen.
Men barnen skrattar och är glada.
Aldrig har de väl sett en så galen mamma som hoppar i soptunnan med gummistövlar.
De älskar nog sopgubbarna för att de kommer när de "inte ska".
Då blir jag lite kluven och vet inte hur jag ska förhålla mig.
Jag får väl försöka vara neutral.
Lite arg.
Och lite glad.
Och lite tacksam för att jag får motion. Iallafall varannan vecka.
TACK!

7 kommentarer:

  1. Jag känner så väl igen mig - som det var förr, i gamla huset...
    Bara det att sopbilen kom kl 06.50 varannan måndagsmorgon!
    Och när vi väl vaknade av att sopbilen kom var det oftast försent...

    SvaraRadera
  2. Som sagt, tack för att du förgyller mina dagar med din härliga läsning.
    Många kramar från mig

    SvaraRadera
  3. Ja du Evs,
    Jag får nog göra en utflykt till Horred nästa sophämtningsdag för det låter mycket underhållande...
    Kram

    SvaraRadera
  4. Nä, motion kan väl aldrig skada oavsett om man måste springa efter sopbilen eller spinna!*ler*

    Hoppas du får en jättehärlig helg!

    Kramisar Molle

    SvaraRadera
  5. Fann din blogg genom Karin Nytomts.
    Satt just och läste högt för min man och vi skrattade båda åt detta inlägg!
    Du är fantastisk på att skriva om vardagssaker och samtidigt få folk att skratta och känna igen sig =)

    Keep going!!

    /diana

    SvaraRadera
  6. Precis det här känner jag igen Evelina! I vårt förra hus hade vi egen soptunna och den var alltid knökfull! En sommarmorgon när vikariesopgubben lärdes upp och fönstret stod öppet i sovrummet hörde jag sopgubben säga till nya sopgubben "De här är alltid värst"! Tack för den!
    Jag brukade smyga till grannens soptunna... han var inte alltid hemma... och så låtsades jag att jag gjorde honom en tjänst med lite sopor så det skulle se ut som om han var hemma.

    SvaraRadera
  7. Ha Ha Ha gott med ett skratt så här på morgonen. Du kan väll tala om vilken fredag som sopbilen kommer så att jag kan stå i någon buske och kolla på detta lopp i pyjamasbyxor. Du är underbar vännen.
    KRAM

    SvaraRadera