På flykt undan kriget

Som alla kan se har vi slutligen lyckats bestämma oss för vilket kakel vi ska ha i badrummet, och nu har jag flytt fältet. Undan krigshärden. Bort från minfältet som kan paja tolv års lyckligt äktenskap och starta ett nytt världskrig ;-) Renoveringsarbete såsom kakling, tapetsering och målning, alla så kallade precisionsarbeten, är nämligen inga bra "samarbets-arbeten" i vår familj.

Min man är av naturen MYCKET lugn. Och då talar vi om MYCKET lugn med stooora bokstäver. Det ska mycket till för att han ska bli upprörd och det är inte många gånger han blivit arg på mig under de sjutton år vi känt varandra. Faktiskt har nog de flesta gångerna inträffat under just renoveringstider. Det har hänt att jag fått gömma mig, matt av fruktan ;-)
(Jag menar kan man bli annat än förfärligt omskakad när någon man inte trodde visste hur temperament ens stavas, plötsligt RYTER och är JÄTTEARG... ;-) )

Nu måste jag ju säga att han nog inte blivit arg helt utan anledning kanske. Så fort vi börjar renovera förvandlas jag nämligen till millimeterperfektionisternas ordförande. Jag ser varendaste liten mikrometerskarv och upptäcker skavanker och små snedheter överallt. Det är inte bra för äktenskapet!
Särskilt inte som mannen i familjen är renoveringsproffs och har jobbat dagligen med dessa "frågor" i snart tjugo år och jag å andra sidan inte ens med god vilja kan kallas så mycket som amatör, eftersom jag gladligen överlåter alla dessa arbeten åt den som gör dem hundra gånger snabbare än mig.

Ändå kan jag inte låta bli att tycka. "Att det kanske är liiite snett där." "Att den där plattan nog ser ut att vicka liiiite åt fel håll." "Att man kanske måste använda det där snöret, eller?" Jag hade också blivit galen på mig tillslut måste jag nog (tyvärr, fast det smärtar) erkänna.

Så därför har jag nu flytt fältet. Något har jag ju ändå lärt mig efter tolv års äktenskap. Varför tror ni annars att jag sitter här och inte i badrummet och "proffstycker" ;-) Jag har helt enkelt listat ut att det är bäst för den äktenskapliga sämjan och för mitt hjärta och min stressnivå om jag håller mig borta. Mannen kan förklara tusen gånger att det INTE ÄR snett och att det kommer att se bra ut bara det blir fogat. Men jag vet inte riktigt om jag kan lita på det ändå... ;-)

Därför är det bäst att jag bara ser det färdiga resultatet. För då är det ju såklart JÄTTESNYGGT !! Maken är återigen den bästa hantverkaren i världen och millimeterperfektionisten har gått och lagt sig i sitt lilla skrymsle och kan sova lugnt... tills nästa renoveringsprojekt ska dras igång ;-)