På flykt undan kriget




Som alla kan se har vi slutligen lyckats bestämma oss för vilket kakel vi ska ha i badrummet, och nu har jag flytt fältet. Undan krigshärden. Bort från minfältet som kan paja tolv års lyckligt äktenskap och starta ett nytt världskrig ;-) Renoveringsarbete såsom kakling, tapetsering och målning, alla så kallade precisionsarbeten, är nämligen inga bra "samarbets-arbeten" i vår familj.

Min man är av naturen MYCKET lugn. Och då talar vi om MYCKET lugn med stooora bokstäver. Det ska mycket till för att han ska bli upprörd och det är inte många gånger han blivit arg på mig under de sjutton år vi känt varandra. Faktiskt har nog de flesta gångerna inträffat under just renoveringstider. Det har hänt att jag fått gömma mig, matt av fruktan ;-)
(Jag menar kan man bli annat än förfärligt omskakad när någon man inte trodde visste hur temperament ens stavas, plötsligt RYTER och är JÄTTEARG... ;-) )

Nu måste jag ju säga att han nog inte blivit arg helt utan anledning kanske. Så fort vi börjar renovera förvandlas jag nämligen till millimeterperfektionisternas ordförande. Jag ser varendaste liten mikrometerskarv och upptäcker skavanker och små snedheter överallt. Det är inte bra för äktenskapet!
Särskilt inte som mannen i familjen är renoveringsproffs och har jobbat dagligen med dessa "frågor" i snart tjugo år och jag å andra sidan inte ens med god vilja kan kallas så mycket som amatör, eftersom jag gladligen överlåter alla dessa arbeten åt den som gör dem hundra gånger snabbare än mig.

Ändå kan jag inte låta bli att tycka. "Att det kanske är liiite snett där." "Att den där plattan nog ser ut att vicka liiiite åt fel håll." "Att man kanske måste använda det där snöret, eller?" Jag hade också blivit galen på mig tillslut måste jag nog (tyvärr, fast det smärtar) erkänna.

Så därför har jag nu flytt fältet. Något har jag ju ändå lärt mig efter tolv års äktenskap. Varför tror ni annars att jag sitter här och inte i badrummet och "proffstycker" ;-) Jag har helt enkelt listat ut att det är bäst för den äktenskapliga sämjan och för mitt hjärta och min stressnivå om jag håller mig borta. Mannen kan förklara tusen gånger att det INTE ÄR snett och att det kommer att se bra ut bara det blir fogat. Men jag vet inte riktigt om jag kan lita på det ändå... ;-)

Därför är det bäst att jag bara ser det färdiga resultatet. För då är det ju såklart JÄTTESNYGGT !! Maken är återigen den bästa hantverkaren i världen och millimeterperfektionisten har gått och lagt sig i sitt lilla skrymsle och kan sova lugnt... tills nästa renoveringsprojekt ska dras igång ;-)

10 kommentarer:

  1. Känner precis igen mig i det du beskriver:Är detta fenomen kvinnligt kanske??

    Men det ser iallfall riktigt bra ut . Skall bli kul att se det färdiga resultatet!

    Ha det!

    Kramisar Molle

    SvaraRadera
  2. ha,ha,ha...du, jag fick en idé!...du har aldrig funderat på att ge ut dina tankar i en bok?! Fy sjutton så underhållande det är att läsa om ditt liv!!!
    kram Tina

    SvaraRadera
  3. Saknar dina: idag är jag tacksam för........
    Man får det man säger, så fram med mer positivt bekännande!

    SvaraRadera
  4. Jaha ja.. det blev inte tapetsering med MME papper då? För jag menar, hade du tagit mitt råd och använt papper istället så hade det ju varit du som varit det riktiga profset!

    Men allvarligt, jag känner igen det där, det nog ett typiskt kvinnligt fenomen.

    Badrummet kommer bli jättefint, det ser jag redan nu. Du har en duktig man du!

    SvaraRadera
  5. Och förresten, jag håller med Tina, du borde ge ut en bok, jag blir alltid så full i skratt när jag läser din blogg.

    SvaraRadera
  6. Ja du det är väl skönt att du efter 12 år kommit till denna insikt, jag är stolt över dig!
    Kram

    SvaraRadera
  7. HAHAHA!!!

    Det är nog helt typiskt kvinnligt.

    I vår familj har vi av erfarenhetens visdom kommit fram till att vi inte kan köpa ett hus med renoveringsbehov för det skulle inte vårt förhållande överleva. Vi är lika i mycket min man och jag men när det gäller heminredning och renoviering är vi diametralt åtskillda. Vi är varandras totala motpoler och brukar vara ohjälpligt osams innan ens fått fatt på färgen.

    Barummet blir superfint!

    SvaraRadera
  8. Hmmm, jag tycker det ser ut som om M har missat lite med tätskicktet där uppe, kan inte du tala om det för honom ;-)

    SvaraRadera
  9. Mikrometerräknaren23 november, 2006 11:46

    Tina och Monika: Jo tack gärna. Ni råkar inte äga ett bokförlag någon utav er?

    Zara: Tack! visst är det skönt när pengen trillar ner. Synd att det tar så lång tid innan den gör det bara...

    T-bird: Jag ska framföra klagomålet ;-)

    SvaraRadera
  10. Det är så roligt att läsa dina inlägg. Tack vännen för att du har muntrat upp min vardag.
    Många kramar

    SvaraRadera