Lite motion kan väl aldrig skada?

Det är fredag och jag har motionerat.
Varannan fredag motionerar jag.
Ett kort men intensivt sprinterpass.
Med vikter i händerna.
Tufft och tungt!
Idag regnade det också. Men inte stoppade det mig inte.

Varannan torsdag tänker jag att jag ska förbereda och vara ute i god tid, så jag kan få slippa fredagsmotionen.
Det funkar aldrig.
Jag måste ha det för fullt i min hjärna eller något.
Det svämmar säkert över lika mycket där som i soppåsarna jag förtränger att jag ska gå ut med, för när torsdag kväll kommer så lyckas jag på något vis alltid glömma det - att dra ut soptunnan till vägen.
Här får man nämligen böter om sopgubbarna måste gå några meter extra och hämta soptunnan.
Därav min ofrivilliga, men ack så behövliga, motion på fredag morgon.
Egentligen skulle sopbilen behöva komma varje dag. För min hälsas skull.
Jag får inte så mycket mer motion nämligen, än soptunneracen.

Fredag är sovmorgon här.
Barnen är lediga från skola och förskola, det regnar och vi ligger i sängen och myser.
Klockan börjar närma sig nio.
DÅ!!!!!
Varje gång kommer det över mig lika oförberett och oförhappandes som en blixt från klar himmel. Oavsett hur många gånger jag tänkt på det under torsdagen.
SOPBILEN!!! Det är sopbilsfredag!

Och varje gång förorsakar det ett sprinterlopp i pyjamasbyxor och jacka ut till soptunnan med fulla soppåsar i alla händerna (två då...)
Snabbdragning av soptunnan ut till vägen i racerfart.
Och småjogg tillbaks in i till värmen.
Jag hinner aldrig värma upp så mycket.
Men jag försöker iallafall varva ner en aning på tillbakavägen.
Det måste jag väl ändå få några extrapoäng för.

Idag hann jag ut innan sopbilen siktades vid horisonten.
Det gör jag inte alltid.
Ibland möter jag den. I pyjamasbyxor.
Då är det bara luva upp, haka ner, "hej hej" och snabbt vända och gå som gäller.
De skrattar säkert åt mig, men jag får väl bjuda på det då.
Ibland hinner jag inte alls.
Då hoppar jag högt i sängen och adrenalinet pumpar när jag inser att sopbilen står utanför och jag glömt... som vanligt.

Vissa veckor vill de dessutom skoja med mig och komma på fel dag.
På torsdag.
Men då blir jag arg.
Man behöver ju inte skjuta på den som redan ligger. Eller skrämma den katt som redan är rädd. Eller så.
Det får ju vara någon måtta.
Kommer de på torsdag utan att ha meddelat det i förväg så vägrar jag att få skrämselhicka och dåligt samvete.
Då står jag i fönstret och blänger ilsket på dem för att jag inte hunnit slänga alla mina (alltid överfulla) soppåsar och fylla soptunnan till bredden.
Håller de inte reda på att vi har så mycket skräp här att vi alltid måste fylla soptunnan, annars blir den överfull till nästa gång?
Har de ingen anteckningsbok eller något?

Men de ser mig aldrig.
För om de tittar åt mitt håll så gömmer jag mig bak gardinen.
Man vill ju inte stöta sig.
Eller vara elak.
De kanske bara var tvungna att komma en dag för tidigt för att deras barn skulle vara hemma från skolan imorgon och deras fru hade en svår vecka på jobbet hon också, och förkylning, och de kunde inte hitta någon annan lösning hur mycket de än försökte.
Jag har faktiskt empati även med sopåkare.
Därför är jag bara arg i smyg.
En liten stund.

Sedan får jag hoppa i soptunnan två veckor senare för att allt ska få plats.
Då blir jag lite arg, igen.
Men barnen skrattar och är glada.
Aldrig har de väl sett en så galen mamma som hoppar i soptunnan med gummistövlar.
De älskar nog sopgubbarna för att de kommer när de "inte ska".
Då blir jag lite kluven och vet inte hur jag ska förhålla mig.
Jag får väl försöka vara neutral.
Lite arg.
Och lite glad.
Och lite tacksam för att jag får motion. Iallafall varannan vecka.
TACK!