Det är din hjärna som talar...eller inte...

Kanske mer att den INTE talar. Det börjar bli kraschvarning på min hjärna nu tycker jag. Oroväckande!

I går kom ett brev från ögonmottagningen, med en kallelse att Noah skulle dit på kontroll. När jag öppnade den så liksom klack det till i mig. Jag kände sååå väl igen det där... kanske lite för väl... hade inte vi fått ett sådant brev förut...?
Och jo men visst, när jag kom lite längre ner på sidan stod det hur prydligt och upplysande som helst "Noah skulle varit här 5/10". Ridå!!

Den första lappen finns ingenstans att hitta och informationen som jag helt klart måste ha tagit in i hjärnan vid någon tidpunkt skuttade antagligen lika glatt vidare den. Fort! Argh... jag avskyr att glömma bort saker! Och eftersom jag vet med mig att jag inte kan komma ihåg ALLT i huvudet så avskyr jag ännu mer när jag glömmer bort att skriva upp det i almanackan OCKSÅ! Den är ju liksom en livsnödvändighet. Men inte till så mycket nytta när man inte kommer ihåg att använda den.

Men ha, ha... trodde ni att det var nog med detta. Inte då! Jag står i godan ro i duschen, igår kväll klockan halv sju, efter ett stärkande träningspass med gräsklipparen. Maken jobbar över och barnen ska strax skyfflas in i duschen de också. DÅ!!! Ploinggg.... trillar poletten ner, som manna från himmelen eller något, iallafall helt oväntat.

"Det är ju tionde oktober IDAG!", inte på torsdag som jag gått och tänkt hela veckan. Vilket betyder att i detta nu, just som jag står där dyngsur och schamponerad, så börjar skolstyrelsemötet som jag skulle varit med på.

Skölj, skölj, torka, torka, spring till telefonen, ring skolan, ring maken... stressa, stressa, ät en korvbit, prata och knyt skorna samtidigt. INTE! Gör inte det! för då gör ni säkerligen som jag och biter av er halva läppen (nästan iallafall...) Och sedan får man ila iväg till möte med stress i magen, halvtorrt hår OCH en onödigt blodig och söndertrasad läpp. Det hade räckt med stress och blött hår kan jag tycka så här i efterhand.

Jaa... sådär går det till i mitt hjärnkontor just för tillfället. Någon som har tips på vilohem för trötta hjärnmedarbetare? Eller kanske ännu hellre, några unga, vitala och snabbtänkta hjärnmedarbetare att låna ut? Det går bra att lämna meddelande om det i kommentarerna isåfall. Alla förslag tages tacksamt emot.

Dessutom... kontentan av det hela... mitt visdomsord till er idag. Ät inte salami när du är stressad och använd din filofax om du har en! Glöm inte det!

6 kommentarer:

  1. Väggalmenacka är det som gäller här, så ALLA (läs min man) kan se vad som är på gång!
    Hoppas du inte är helt sönderstressad idag och att läppen läkt fint.
    Kram

    SvaraRadera
  2. Hi,hi,hi...förlåt..att jag skrattar..men vilken härlig läsning! Känner igen mig nåt enormt! Dock inte den sönderbitna läppen...
    Hoppas att mötet var givande och att läppen hämtar sig..
    Kram Tina

    SvaraRadera
  3. Jag fnissar oxå när jag läser ditt inlägg, hoppas det är ok...;)
    Du skriver så underbart.
    Vi har liksom Zara en väggalmanacka med rutor för alla oss i familjen. Mycket bra, när man kommer ihåg att skriva upp saker som ska hända...vilket vi inte alltid lyckas med.
    Idag är det föräldramöte på barnens dagis, det får jag inte glömma bort. Som tur är ska jag och Malin ha sällskap dit så någon av oss kommer nog ihåg det i alla fall:)
    Kramar om

    SvaraRadera
  4. hon med hjärnan på semester11 oktober, 2006 14:10

    och jag har väggalmanacka OCH filofax, fast det verkar inte hjälpa så mycket... just för tillfället iallafall... kanske för att jag glömmer skriva i dem...

    SvaraRadera
  5. Tyvärr hjälper inte en väggalmanacka om det bara är mamman i familjen som ser den (som hos oss). Och om mamman är sönder-stressad och glömmer den faller allt! Men... det är inte hela världen! ANDAS Evelina! Och ta en sak i taget (sådant jag tränar på dagligen... utan att lyckas).

    SvaraRadera
  6. Underbart bloggande!

    Känner igen mig precis, häromdagen glömde jag ju både sonens glasögon och gympakläder när vi skulle till dagis.
    *ler*

    Man kan ju alltid hoppas att livet lugnar ner sig lite så att minnet får komma ikapp.
    Vet dock inte hur stor sannolikheten är då man skall komma ihåg allt för sig själv , yvå barn och en MAN!!!!

    Ha det!

    Kramisar Molle

    SvaraRadera