Tålamod personifierat

Det måste bara vara det samma som min man.
The one and only!
Vem annars skulle orka stå i flera timmar med ett pyttelitet kretskort, en pytteliten sladd (eller kabel eller vad det nu kan heta), en lödkolv som för länge länge sedan sjungt sin sista vers och med dessa komponenter försöka få lampan i spisfläkten att fungera igen?!
Mitt i badrumsrenoveringen och intagandet av årets julgran.
(Vilken för övrigt landade i dörröppningen mellan hall och kök... praktiskt ;-) bara lite sticksigt när man skulle ta sig till toan, men lekte man att man var på skogsutflykt så....)
Vem annars undrar jag?

Inte jag iallafall!!
Jag fick krupp efter att i tio minuter hållt det pyttelilla kretskortet medans maken skulle löda med en lödkolv som inte fungerade mer än sporadiskt.
Det började klia på hela min kropp!
Och det är INTE tålamod personifierat.

När till och med maken gav upp en stund så tänkte jag i min enfald att:
"Där gick han väl ändå bet. Man måste nog ändå ha en lödkolv som inte är 50 år gammal..."
Skulle jag inte gjort!
Borde jag inte lärt mig vid detta laget?
Morgonen efter när jag kom upp, vad skådar jag då?
Jo, natsuddaren har SÅKLART!!! lagat lampgrunkan. MED hjälp av den ledbrutna gamla lödkolven (som han antagligen också tagit sig tålamod att meckla med först i någon timma, för att få den att funka hjälpligt.)

Det är min man det!
I´m impressed!
Han måste ha trillat i tålamodsgrytan som barn och fått en överdos.
Eller så var det mitt tålamod han snodde?
Ja, så var det nog...
Men så länge som han stannar här hos mig så kan han gärna få ha det kvar.
Jag blir så imponerad... och kär!
Det är min man det! :-)
Han med tålamodet :-)
TACK!