Nu är jag trött...

Ärligt talat måste jag faktist få säga att NU ÄR JAG TRÖTT!!...på sjukvården i allmänhet och på handkirurgen på Sahlgrenska i synnerhet! Ursäkta om någon jobbar där, det är säkert inte ditt fel, men JAG ÄR TRÖTT!!

Som typ ingen vet, (för jag är ganska bra på att gömma det för jag tycker det ser läskigt ut) har jag ett mysko lillfinger. Ett STORT mysko lillfinger med en kärlmissbildning, en slags kärlnystan som växer och gör fingret större och större ju längre tiden går.

Många har turerna varit kring detta finger och efter långt om länge och undersökningar hit och dit har de nu till sist kommit fram till att inget annat finns att göra än att helt enkelt TA BORT hela fingret, eller låta det vara kvar och se det växa, växa, växa...

Det senare är inget alternativ för mig, då jag sett utvecklingen under åren. Jag vill inte bli sextiofem med ett lillfinger som typ släpar i golvet. Men som jag tycker alla måste fatta så är det inte heller ett helt otraumatiskt beslut att ta att AMPUTERA ett finger. (Bara det avskyvärda ordet ger ju en kalla rysningar. Brrr...)

Och nu ska jag tala om hur länge detta har tagit att komma fram till. Första rundan gjorde jag i artonårs åldern och det gick ganska snabbt på den tiden, men då bestämde jag mig för att avvakta. Men denna sista omgången, sedan remissen skickades till Sahlgrenska har nu tagit, håll i er... SEX ÅR!!!!!! (ungefär) Först fick jag vänta nästan tre år innan jag ens fick en tid för att komma dit för en första undersökning, det ni... Sedan har det tagit ganska exakt tre till att komma dit vi är idag. Vad hände med vårdgarantin?

Så nu i måndags, låg det hoppsan, ett brev i postlådan. Kallelse till operation den 15 maj. ISKALL blev jag, kunde typ inte äta på en hel dag och... usch ja, det var inte så roligt alls. Nu fanns det liksom ingen återvändo längre.

Idag hade jag väl lugnat mig lite, accepterat mitt öde, och skulle ringa Sahlgrenska för några frågor. Läkaren sa nämligen, när jag var där för förra återbesöket, (ett och ett halvt år sedan!) att jag antagligen behövde göra en ny kärlröntgen innan en operation. Men ingen kallelse till det har kommit. Måttligt irriterad över att man som patient ska behöva se till att allt blir som det ska ringde jag upp.

"Vad bra att du ringer", säger hon i andra ändan. "Jag har fått en lapp här från din läkare som säger att du kanske skulle ha en röntgen. Det har jag inte fått veta innan."
Bladder, bladder hit och dit...och "Jaha, men då får vi stryka den här operationstiden, de har så mycket att göra på kärlröntgenstället, det vet man inte när de kan bli, så då får vi kanske ta operationen efter sommaren, synd att vi inte visste detta då kunde du ju gjort denna röntgen nångång nu i vinter..."

AAAARGGGHHHHHH!!!!!!! Här har jag stått i denna operationskö ett och ett halvt år, MED FÖRTUR, sex år har jag väntat från början, och de kan inte ens hålla reda på att jag ska ha en röntgen så jag får vänta ännu längre bara för att de sjabblar sig. Nu när jag äntligen hade repat mod och ställt in mig på detta.

JAG BLIR GALEN SNART!!! VAD ÄR DETTA FÖR LAND? VAD ÄR DETTA FÖR SYSTEM? Jag tycker att jag varit tålmodig och snällt väntat i kön, MEN NU ÄR JAG SUUUUR!!!


Ville bara säga det, att nu är jag TRÖTT, och SUR!!!, bara så ni vet... Det är inte läge att reta upp mig med något annat för tillfället. Nu räcker det! Blä!