Nu har kriget börjat

Tiden är här, striden har börjat, jag har dragit ut i krig... (är hon galen tänker ni nu, men nej det är jag inte, inte mer än vanligt iallafall ;-)
Med mina vapen skinande blanka (handskar, sekatör och planteringsspade) anfaller jag utan fruktan min fiende vars namn är aegopodium podagraria, kanske mer känd som Kirskål.

Varje sommar är striden hård. Kirskålen gör sitt bästa för att invadera hela min trädgård och jag kämpar febrilt för att hålla den stången.

Så här i början på sommaren brukar jag ligga rätt så bra till och tycka att det nog blir en ganska så lätt match i år. Men när solen skiner från en klarblå himmel och man gärna vill lata sig på stranden så passar det lömska ogräset på att rycka framåt med hast. Det är aldrig lätt att slåss mot kirskål ska ni veta. Både orädd och listig får man vara ;-)

Första sommaren i vår trädgård, för fyra år sedan upptäckte vi att det som växte mest, bäst och nästan överallt var just kirskål. Rabatterna var fulla, grönsakslandet fullt, i kanten av häcken var det fullt...

Men envis som jag är, med min dröm om en prunkande oas att kunna njuta i så var det väl bara att börja rensa trodde jag. Naiiivt!!! Rensa räckte inte långt erfor jag snart. Här gällde det att kalla in det tunga artilleriet... Mannen och spaden!!! Sedan dess har rabatter blivit uppgrävda och rotsanerade, grönsakslandet har blivit totalrenoverat och kirskålen har bekämpats med alla kända medel (utom gift, för det känns för fegt ;-) ) Visst har dett gett resultat, det är bra mycket mer lättrensat nu, men det är bara att inse att helt fria kommer vi aldrig att bli om vi inte täcker in hela trädgården i svart plast 5-10 år.

Och det har jag faktist inte lust med, en inplastad trädgård alltså. Då krigar jag hellre lite mot ogräset varje sommar och försöker hitta någon slags vapenvila alltimellanåt. Den är ju egentligen inte ful kirskålen. Blommorna är jättesöta och passar ypperligt tillsammans med pioner. Felet är ju bara att den sprider sig så kopiöst. Fort och lätt går det och vänder man ryggen till för länge är snart den nysanerade rabatten översållad igen. Att få bort varenda liten rotbit ät ju i stort sett omöjligt och är det bara en endaste liten kvar så börjar det snart gro...

En värdig motståndare har jag alltså, men här kämpar jag, eller vi, oförtrutet på. Nyss hade jag nämligen framme mannen och spaden igen. Denna gången fick de skyffla lite mellan vinbärsbuskarna. Så nu gäller det bara att få dit lite gräs illa kvickt så det går att börja klippa. Gräsklipparen är nämligen inte heller Kirskålens bästa kompis. Synd för den...och tur för oss...

Men... den får faktiskt lite vila och ro också. I utkanten av trädgården, bortåt, bak ladugården får den vara ganska ifred. Vapenvila kan man kanske kalla det. Mest för min egen vinning måste jag medge. Vaddå vinning?... Jo men ni förstår väl?! Jag måste ju ha någonstans att hämta bukettfyllnad till mina pionbuketter när det blir dags för det... :-)

IDAG ÄR JAG TACKSAM FÖR: Att Aron kryat på sig, att vi fick sått i grönsakslandet idag och att kirskålen iallafall håller sig HELT borta från åtminstonde EN rabatt!

6 kommentarer:

  1. Härligt, härligt!
    Jag vet vad du har att kämpa med! Har ju själv krigat i den trädgården en gång i tiden. Seger är regel och nederlag är undantag! Som en viss person brukar säga. Så underbart att Aron blivit friskare! Jag uppskattar verkligen din "nya stil" Evelina! Jag menar att få läsa vad du är tacksam för, fortsätt med det! Man blir glad och tänker efter vad man själv har att vara tacksam för. Nu ska jag försöka sova lite.
    Godnatt och tack Gud för en framgångsrik och välsignad dag!

    SvaraRadera
  2. Undrar om inte vi också har lite kirskål i vår trädgård, jag känner igen den på din bild. Men än så länge har vi inte så mycket, men jag ska nog inte säga för mycket för då lär vi ha den överallt i slutet av sommaren *ler*.

    Kriga på Evelina, tillslut står du som vinnare.
    *Kramar om*

    SvaraRadera
  3. Vi är nog lyckligt lottade här för vi har ingen Kirskål. Håller med dig om att den faktiskt är en fin blomma.
    Jag tycker att du skall scrappa en layout om din fiende så att du minns när du lyckat att utrota dom.
    Önskar dig en underbar söndag.
    Kram

    SvaraRadera
  4. Den känner jag inte igen... tror inte vi har sådan att slåss mot...
    Min värsta fiende är min lathet! Jag älskar att slå mig ner med en god bok och mysa i trädgården och tänka att "det där tar jag hand om alldeles strax, ska bara läsa ett kapitel till..." ;)

    SvaraRadera
  5. Jag önskar att jag var lika entusiastisk när det gäller vår trädgård som du är när det gäller er, men icke...
    Kram på dig!

    SvaraRadera
  6. Vad du skriver bra! Tycker du borde bli copywriter :-)

    Tjing
    /T

    SvaraRadera