Åldersbetingad nedsättning av korttidsminnet

Härom dagen fick jag denna text tillskickad mig av min arbetskamrat Ingela (tack Ingela :-) ) Visst kan det kännas såhär ibland...

___________________________________________________

TROR JAG HAR ÅNK...
ÅNK= Åldersbetingad Nedsättning av Korttidsminnet.

Så här visade sig symptomen: Jag bestämde mig för att tvätta bilen. När jag är på väg ut till garaget upptäcker jag posten i hallen. Bäst att kolla posten innan jag tvättar bilen, säger jag till mig själv. Jag lägger bilnycklarna på bordet, kastar reklamen i papperskorgen och märker att den behöver tömmas. Därför lägger jag räkningarna och ett brev med en svarsblankett på bordet och bestämmer mig för att tömma papperskorgen först.

Eftersom jag trots allt går förbi en brevlåda när jag ska till pappersinsamlingen kan jag lika gärna posta svarsblanketten. Men då behöver jag en penna. Mina pennor ligger på skrivbordet i arbetsrummet, så jag går in dit och hittar en flaska juice som jag börjat dricka ifrån. Jag ska börja leta efter pennan, men först måste jag flytta juicen så jag inte råka spilla på skrivbordet.

Juicen håller på att bli varm och bör sättas in i kylen. På väg till köket med juicen får jag syn på en blomvas som står på bänken. Blommorna behöver vatten, så jag ställer ifrån mig juicen på bordet. Då ser jag mina glasögon som jag letat efter hela förmiddagen. Det är bäst att jag lägger dem på mitt skrivbord, men först ska jag vattna blommorna. Jag lägger glasögonen på köksbänken och fyller vattenkannan med vatten.

Då får jag plötsligt syn på fjärrkontrollen till TV:n. Någon har lagt den på köksbordet. Ikväll när vi ska se på TV kommer vi att få leta efter kontrollen, men ingen kommer att tänka på att den ligger på köksbordet. Jag bör lägga den där den ska vara, men först ska jag vattna blommorna. Jag häller lite vatten i vasen, men det mesta hamnar på golvet. Jag lägger tillbaka kontrollen på bordet och går för att leta en trasa. Så går jag ut i hallen igen för att försöka komma på vad jag hade tänkt göra.

Vid dagens slut är bilen fortfarande smutsig, svarsblanketten har inte blivit postad, det står en flaska med varm juice på bänken, blommorna är vissna, jag kan inte hitta någon penna, jag kan inte hitta fjärkontrollen till TV:n, jag kan inte hitta mina glasögon och jag har ingen aning om var jag lagt bilnycklarna. Jag försöker komma på varför det inte blev något gjort idag. Det är förbluffande för jag vet att jag har varit upptagen hela dagen och jag är helt FÄRDIG. Jag förstår att detta är ett allvarligt problem ochjag ska söka hjälp för det, men först ska jag kolla min mail.

Kan du vara snäll och göra mig en tjänst? Skicka detta meddelande till alla som du tror har glädje av det, för jag kan inte komma på vem som jag redan har skickat det till.
_____________________________________________________


Och visst BLIR det såhär ibland (ganska ofta när jag tänker efter)... Följande drama utspelade sig hemma hos oss i morse... (och detta är en helt SANN historia!! Stackars mig... )

Jag står i köket för att göra något, vad har jag redan glömt, när sonen ropar från arbetsrummet. Då avbryter jag det jag håller på med och går till honom. Väl i arbetsrummet kommer jag på att det är en glödlampa som behöver bytas där. Skruvar ur den trasiga lampan och går till förrådet för att hämta en ny.

I köket igen så slänger jag den trasiga lampan, vänder mig om och får se maken som kommit ner och ska åka till jobbet. Frågar om han vill ha kaffe, vilket han naturligtvis vill och jag lägger den nya glödlampan på köksbänken medan jag laddar kaffebryggaren.

Kommer på att jag kanske skulle vara barmhärtig och godhjärtad (för en gångs skull ;-) ) och göra några mackor att skicka med älsklingen till frukostkaffet. Ost känns ju tråkigt så jag bestämmer mig för att steka några ägg. Tar fram stekpannan, häller i lite flytande margarin och sätter på plattan. Då får jag syn på glödlampan som jag lagt på köksbänken och hastar iväg till arbetsrummet för att snabbt skruva i den medans jag kommer ihåg det.

I arbetsrummet är sonen kvar och han börjar fråga en massa viktiga frågor. Jag hittar några foton som ska ner i byrån som vi köpte på IKEA igår och drar ut lådan för att stoppa ner dem medan jag fortsätter att prata med sonen. I lådan hittar vi några gamla skolfoton som sonen vill titta på och det gör vi ju såklart. Strax börjar det lukta konstigt och jag vänder mig om... STEKPANNAN!!! Rusar ut i köket där det RYYYKER!!! och drar snabbt av stekpannan från plattan.

Inser att den måste ut ur huset om det inte ska bli rökskador (nästan iallafall) och springer med den till hallen där ytterdörren både är stängd och låst. Ropar på sonen att han ska komma och låsa upp medans jag försöker få på mig gummistövlarna utan att hjälpa till med händerna (håller ju den ryyykande stekpannan med dem...) På gummistövlarna ligger mina trädgårdshandskar och när jag ska peta bort dem med foten fastnar kardborrebanden i mina raggsockar. Viftar som en idiot med foten för att få bort handsken men den sitter som fastlimmad. Sonen får först dra bort trädgårdshandsken, sedan öppna ytterdörren. Den andra trädgårdshandsken som också fastnde (på andra foten) fick följa med ner i stöveln.

Väl ute, viftandes med stekpannan för att den ska svalna, kommer jag på att jag inte stängde av spisplattan. Ropar på sonen IGEN och beordrar honom att raskt stänga av den, vilket han lydigt gör. (Tack för det!) När jag kommer in är nedervåningen mer eller mindre helt rökfylld och jag öppnar tvärdrag i köket och hallen för att få bort "dimman". Tittar på klockan och inser att om maken ska få några äggmackor gäller det att agera kvickt. Diska ur stekpannan och på med den på plattan igen. I med smör och... fy vad det är dimmigt i vardagsrummet. Går dit för att öppna fönster där också och får syn på en tvätthög. MEN nu kommer jag ihåg stekpannan och rusar dit. Den hade inte hunnit brännas denna gången, tack och lov. (Fast nära var det...)

Maken får iallafall sina mackor. Sonen kommer iväg till skolan. Jag lyckas vädra ur köket och steka två ägg till utan att bränna upp stekpannan. Så långt allt väl, vi får väl se hur resten av dagen artar sig. Kanske borde jag återgå till den där tvätthögen?! Men vad det var jag gjorde allra först, det har jag fortfarande ingen aaaning om.

Vilken diagnos skulle ni vilja ställa på en sån virrpanna som mig ;-) ? (Vet förresten inte om jag vill höra ;-) Det känns ju tyvärr som ett ganska solklart fall.)