Jag trodde det skulle bli bättre nån gång

Alla som känner mig vet att under de senaste sju åren så har jag endast haft enstaka (väldigt enstaka) nätter då jag fått ha min säng för mig själv och kunnat sträcka ut mina (för den delen inte såvärst långa) ben i sin fulla längd. Trängre och trängre har det också blivit. 

Det började med en man (för 14 år sedan) som på något märkligt vis alltid rullade mot mitten och över mitten och... ja ni förstår bilden. Sedan utökades trängseln med en liten knodd som älskade att sova med sin mor och far. Två år senare var det dags för en liten murkla till, som av någon anledning inte heller ville sova själv. Det började nu bli en aaaaning svettigt om nätterna. När det var dags för trean att göra entré så hade ettan börjat bli lite mer självständig och kunde hålla sig i sin säng, iallafall några timmar varje natt. Tvåan hade utvecklats till en nattvandrare som fortfarande ligger än här och än där, oftast minst halva natten hos oss. Men trean...ojojoj...detta barn har blivit mittensovarnas världsmästare. 

På fyra år är de nätter han sovit i sin egen säng lätt räknade på ENA handens fingrar :-) För all del så får vi väl skylla oss själva, det har ju varit sååå mysigt att ha en liten varm kille med ulligt hår i sängen. När vi sedan inte tänkt oss att skaffa fler barn så håller man ju fast vid den siste lille så lääänge man kan :-)

Men nu har till och med han kommit över "sovaimitten" fasen och börjat sova i sin egen säng och jag tänkte i min enfald att NU, nu kanske man skulle kunna få en chans att sträcka ut benen, iallafall varannan natt. Tror någon att det blev så? Noooooope, ofcourse not! Minst en, ofta två, små killar kommer ju fortfarande vandrandes någon gång under natten. De lägger sig härsan och tvärsan lite hur som helst så det blir oerhört svårsovet. Och som glasyren på kakan kommer en ny familjemedlem, KATTEN, som också kommit på att det är jättemysigt att knö sig ner mellan alla varma armar och ben. 

Men ORKA! Hon är ju besvärligare än tre barn tillsammans. Lägger sig ALLTID precis dikt an så man inte kan dra täcket till sig en endaste millimeter och råkar man vifta för mycket på tårna så tror hon genast att man vill leka och börjar gnaga på täcket för att få tag på det som finns där under. Tycker hon att man sover för länge (typ efter klockan fyra!) så hoppar hon upp på nattduksbordet och börjar putta ner saker på golvet, eller ställer sig på fåtöljen och klöser allt hon orkar för att skaffa sig lite uppmärksamhet och det får hon ju såklart. Jag blir MER ÄN GALEN!!! Och nej... det går inte att hålla henne ute, för de dörrar som på kvällen stängdes just i detta syfte öppnas under natten av trötta små killar som ska gå och kissa eller lägga sig i mammas och pappas säng. Behöver jag nämna att de är bra på att öppna dörrar men inte fullt lika bra på att stänga dem efter sig?! Nähä, inte det nä...

Så det är väl bara att gilla läget och inse att livet som "lyxsovare" är över för min del. Benen och ryggen börjar ju liksom böja sig i lämplig ställning redan när jag går och lägger mig så det är väl kanske synd att bryta den fina traditionen. Tur att alla kiddosarna är så ljuuuvliga att man är beredd att stå ut med vad som helst för deras skull. Och katten... ja hon är väl illans gullig hon också... men lite mindre mitt i natten... och ändå mindre när hon försöker äta upp min tår klockan halv tre en tisdagnatt... ändå mindre då... 

Kanske kan jag impregnera någon av barnens sängar med  nån god kattlukt så hon hellre lägger sig där istället. Där brukar ju ändå vara tomt efter ett tag... Ingen dum idé alls. En strömming under minstingens täcke kanske gör susen... Hm...