Klantig, klantigare, klantigast

Ibland är jag bar FÖR mycket. Till och med för mig själv.
Just nu är en sådan stund.
Med en iver som inte på länge orkat titta fram bestämde jag mig för en stund sedan att baka.
Goda "Lättningsringar" (heter det så mostrarna?) som min mormor alltid gjorde när jag var liten.
Det börjar bra.
Jag har alla ingredienser hemma.
Barnen leker snällt.
Klockan är bara 9.30 slagen.

300 g margarin smältes.
1 liter mjölk hälles i och värms på.
Jästen i assistenten.
Degspad ovanpå.
Röra, röra.
1 tsk salt.
Och så... 2 msk socker blir det ja, när jag har dubbel sats.

Tycker ni då att det är lämpligt, i tankspriddhetens dimma, att gräva djupt med msk-måttet i saltburken istället för att ta fram sockerpåsen ur skafferiet?
TVÅ GÅNGER DESSUTOM!
Nej, jag tycker inte heller det är lämpligt.
Det föreligger en viss risk att degen blir våldsamt salt.
Men ändock... ändock... gör jag det.
Med ett leende på läpparna.
Det leendet dog dock snabbt när dimman skingrades och jag med förfärande klarsyn insåg vad jag ställt till med, kan jag meddela.
Och det försvann om möjligt ännu mer när jag sur rycker av skålen från assistenten och den lilla metallproppen sitter kvar... på assistenten.

Vad blir effekten då tror ni?
Jo men visst... det är ju liksom som att dra ur proppen ur badkaret.
Fast med följden att en liter mjölk och 300 gr smält smör, spetsat med lite salt hamnar över hela köket istället för i avloppet.
Det hade varit bättre om jag hade suttit i badkaret och bakat.
(Om jag hade haft något...)
Snillrik som jag är sätter jag ju inte heller tillbaks bunken på "proppen".
Nej, jag ska ju tvunget ha den till diskänken, den överfulla.
Ännu mer degspad, på ännu fler ställen och på ännu mer saker.

Någon som testat hur kletigt smält smör blir när det liksom halvstelnar igen?
Om inte... do not!... Jag har redan gjort det åt er.
Det blir... tillräckligt kletigt.
Så har man inte nog med jobb innan så skaffar man sig ju.
Nu har jag fått sanera köket också.
Och maskindiskmedlet var slut.
Så det går inte att diska det kletiga där.
Och jästen och margarinet är också slut.
Så något bakat blir det väl inte.

Förresten så försvann den den där ivern... långt bort...

12 kommentarer:

  1. Kanske skulle vi söka till kockskolan tillsammans? Jag kan koka ris och du kan baka. ;) Nu bakar dottern kakor, det ska bli mums! =)

    SvaraRadera
  2. Ha ha ha. Förlåt att jag skrattar åt ditt trauma men du beskriver det välldans roligt.
    Tur man kan göra någon glad med sina klantigheter... Eller ooops. Jag menar oturliga upplevelser ;-)

    Kram

    SvaraRadera
  3. ... Vet inte riktigt om jag ska skratta eller tycka synd om dig, nu när du va så ivrig:) Men jag fnissar lite och tycker LITE synd om dig;-)

    Kram på dig!!

    SvaraRadera
  4. Hemskt att skratta åt andras olycka men kan på något sätt inte låta bli.
    Du beskriver verkligen detta scenario oerhört målande och jag litar definitivt på ditt ord vad gäller kletigheten.

    Att lusten försvann det kan jag förstå.
    Hoppas det går bättre nästa gång!!!!
    kramisar

    SvaraRadera
  5. Hahaha...förlåt, men du skriver så roligt!!! Man blir så glad av din blogg! Men som sannasmamma säger, jag tycker lite synd om dig oxå... ;o) vilken kletig röra...

    Kram!

    SvaraRadera
  6. Lider verkligen med dig, samtidigt som jag försöker kväva lite fniss;). Snälla kan du inte ta och skriva en bok - jag köper en direkt!!!

    SvaraRadera
  7. Lilla gumman, jag är glad att jag inte var i ditt kök igår.
    I efterhand måste du medge att man måste dra på smilbanden men jag förstår att du inte gjorde det igår.
    Åk till ICA istället!
    Kram

    SvaraRadera
  8. Jo...idag kan jag skratta gott åt det. Så urklantigt. Och det är ju alltid roligt när man kan vara till glägje för någon annan :-)

    SvaraRadera
  9. Stackars dig!
    När något sådant händer är det ju inte alltid att hjärnan vill funka som den skall.
    Hoppas att du får lust att baka snart igen och att det går bättre då.

    Ha en bra dag. KRAM

    SvaraRadera
  10. Ja, ska man skratta eller gråga... Jag väljer att skratta (på ett snällt sätt)!
    Du, pröva igen - det kanske går bättre nu (Fniss)

    Oh, vad jag känner igen mig.. I veckan glömde jag den rivna och brynta löken till köttfärssmeten till köttfärsbiffarna... Blev inte så gott...

    SvaraRadera
  11. Ja du, jag måste nästan hålla med dej, lite klantigt var det ju, men mycket otur också, hur i hela friden ska du kunna förutse att matrialtröttheten skulle slå till, precis när du skulle ta bort bunken?
    Det här påminner mej om en historia jag ställde till med p.g.a ett paket kokosfett.
    Julhandling innebär ju mycket varor, vi packar upp, jag ska koka struvor, alltså ingen ide att lägga in kokosfettet i kylen, jag ska ju snart ha det!!!
    Men jag la det ovanpå micron, där låg det under tiden jag gjorde en massa annat, givetvis ingick användning av micron i "en massa annat", hmm, vad är det som runnit ut på bänken+spisen+golvet??
    Tänk, tänk, tänk (citat nalle puh) ve och fasa, det förut 500 gr paketet med kokosfett, var nu bara ca 200 gram där det låg, resten var , ja både här och där, i smält konsistens, hur mycket har runnit in i vår nya spis? Hur mycket har hunnit under golvbeläggningen, under listerna, ja listan kan göras lång på vad som gick genom mitt huvud i det ögonblicket, det var inte heller kul kan jag säga. Blir nån förvånad om jag säger att det inte blev några struvor den julen?
    Du ser, du är i gott sällskap.

    SvaraRadera
  12. Hi,hi,hi...du är så underbar!!! Kan riktigt se allt smält smör över hela köket!!!
    Lycka till nästa gång!
    kram Tina

    SvaraRadera