Arrrrrrrrga barn

...är det gott om här. Om någon skulle vilja låna menar jag.

En styck snart sexåring, som ett bra tag varit en glad och harmonisk liten femåring har helt plötsligt förvandlats till en avkomma av Vesuvius. Vulkanens son.
Spottar, fräser, slåss, bankar på allt, slänger grejer hit och dit, surar till max, ger sig ALDRIG och blir galet arg för de mest oväntade saker och i de mest oväntade situationer.
Förlåt en mamma för att hon suckar liiite, men man blir ganska trött efter iderliga och ständigt på varandra följande arg-dagar.

Dagen för den snart sexårige såg idag ut såhär...
Vakna - sur för att ens behöva vakna.
Äta frukost - NEHEJ!! Inte hungrig.
Ta på badbyxor - jag ska INTE ta på dem och jag ska INTE gå till simskolan.
Ut genom dörren - NEJ! jag ska inte följa med. Även om storebror kommer försent.
Vid bilen - MORR! Varför sitter stor i framsätet? Nu går jag iväg...
Vid bilen igen - Jaha, stor överlät sin plats till mig...då kan jag väl bjuda på ett leende i tre minuter kanske, om de är snälla mot mig OCH jag får lysna på Peps Persson...

Vid simskolan - Gå ur bilen? Nehej, det ska inte jag. Och när mamma lyfter ur mig så "limmar" jag fast mig vid bakhjulet.
När mamma tänker BÄRA mig ner till stranden - OK jag GÅR ner.

Och hoppsan, Vesuvio lugnar sig i tio minuter - När är det MIN tur? Jag vill bada nu! (Vill du? Förlåt mammas förvirring..)
Men om lillebror går ut på bryggan - så ska vi minsann jagas, PÅ bryggan.

Friiiiiiiid friiiiiid friiiiiid. Simskolan går bra men lill passar på att använda utbrottsuppehållet till att utbrotta sig själv lite för att han inte får gå ut på bryggan mer.

Vesuvio vilar ganska länge under eftermiddagen. Spelar fotboll och leker och börjar egentligen inte ryka förrän framåt kvällen när han blir jättehungrig och GALEN på mamma för att hon lagar maten ALLDELES för sakta.
Men oufff, det var bara ett för-utbrott.

När glassbilen inte kommer som mamma sagt (och som det FAKTISKT stod på deras hemsida!! Fattar ni vad ni ställer till med när ni inte kommer på utlovad dag glassbilen?) - AAAAAAAARRRRRGGGGG och LEEEEEEEEEDSEN! och vill riva huset och vill slå mamma och slår storebror så han blir galen och slår tillbaks och vill var arg hela livet och vill aldrig sluta hur mycket mamma än försöker lirka och fjäska och var sträng och tålmodig och snäll och jag vet inte allt. Blir inte glad förrän pappa överger gräsklipparen och kommer in och visar ett program på tv där de försöker spränga en toalett... voj voj... (Hur roligt var det??? Men tack Discovery channel!)

Lilla barn. Mamma älskar dig. Jag ber att all din ilska och frustration ska förvandlas till glädje och frid istället. Men jag blir lite trött också. När jag måste försöka vara tålmodigare än tålmodigast nästan hela vår vakna tid. Att släcka vulkaner är inte världens lättaste arbete. Om du undrar varför det där tålamodet tappas bort lite då och då. Men jag gör mitt bästa, bara så du vet...

8 kommentarer:

  1. Förlåt att jag skrattar! Jag känner ju så väl igen det. Femåringar, det är min melodi det! Tyvärr finns det inte hopp om fler sådana här hemma. Sexåringen är snart sju, så det har lugnat sig lite där (och den här sexåringen har ändå varit extremt godmodig), snart nioåringen vill gärna vara större än hon är och vår elvaåring har varit tonåring sedan han föddes (så jag bad honom vänligast i morse att komma ihåg att han är så stor nu att om han vaknar på dåligt humör kan han faktiskt styra över det lite och försööööka bete sig liiiite trevligt mot resten av familjen)!

    SvaraRadera
  2. Ouscha...
    Då vet man vad som väntar!!
    Jag o Sanna krigar redan:/

    (Glassbilen kan jag bli sur på också när den inte kommer som utlovat.. observera, JAG!!;))

    Kramar!!

    SvaraRadera
  3. Gumman, vi har två sådana i kvadrat men jag har inte ditt tålamod så här är även en stor vulkan också...
    Kram

    SvaraRadera
  4. underbar läsning...(missförstå mig rätt..) men det känns "skönt" att höra att det inte bara är ens egna barn som har humör!
    Hoppas att du har det bra!
    kram Tina

    SvaraRadera
  5. Ja du, inte är det lätt inte! Sedan kan de till och från bli som någon slags "Butter" (F nu), eller tonåring och galna utbrott vääääldigt ofta (A just nu). Men jag är övertygad om att vi kommer sakna det när de flyttar... eller kanske inte...;)

    SvaraRadera
  6. Du skriver så bra och träffsäkert.
    Som andra här ovan har sagt innan mig: Det känns skönt att veta att man inte är ensam med en trotsig, frustrerad och arg 5-åring när han inte får som han vill eller när saker och ting inte går hans väg.
    Skickar massor av kramar till dig

    SvaraRadera
  7. Men så underbart att höra att jag inte är ensam! Jag undrar så i bland var den där gulliga snälla hjälpsamma killen har tagit vägen. :-\
    Mintt tålamod pyser över ibalnd och då känns det som om det är två femåringar som står och skäller på varandra...

    SvaraRadera
  8. Oj oj oj, det är litätt att vara varken mamma eller 6-åring, bästa att ladda inför våra vulkanutbrott vi antagligen får se fler av...här har vulkanen börjat pyra doock, min största vulkan har hittills kommit in i vulkanperioderna i snabbare takt än vad som är hälsosamt- för hennes mor, precis när stora vulkanen börjar kallna går lillvulkanen igång...*pust*
    Nå väl hopas du får en lugn natt åtminstone!

    //Ann-Marie (Jozebelle)

    SvaraRadera