Hår-ribelt

...as in horrible. Så ungefär är mitt hår just nu.
Mitt under utväxt.
Inte långt.
Inte kort.
Men ändå för långt på vissa ställen.
Och för kort på andra.
Helt i avsaknad av någon slags frisyr.
Mest likt någon slags mopp.
Verkligen hårribelt.

Det är nu, eller lite tidigare som jag alltid tröttnar.
Som jag alltid klipper av det igen för att jag inte står ut.
Jag avskyr denna längden.
Och denna icke-frisyr.

För att få det någorlunda respektabelt så måste jag ha tofs.
En eller två.
Men håret är ju fortfarande så kort att det blir minitofsar.
Vilket resulterar i att jag med tofsar ser ut som en preppy tolvåring.
Utan tofsar ser jag ut som en vildsint konstnärinna i sexioårsåldern som försakat allt vad hårvård heter de senaste 30 åren.
Svårt att bestämma vad som är värst.

Men jag försöker stå ut.
Och spaaaaara!
Men det är inte lätt.
Helt skulle jag vilja låsa in mig över sommaren och komma ut när håret nått över den kritiska längden.
Det går ju tyvärr inte när man har man, tre barn och jobb att sköta.
Mössa är ett annat alternativ.
Lite svettigt under högsommarsolen bara.
Kanske lite mjällbildande också.
Vet inte om det är något för mig?

Jag kanske ska satsa på filmstjärnelooken istället?
Med scarf kring håret och stoora solglasögon.
(De senare är redan införskaffade.) :-)
Eller så får jag stå ut med tolvårslooken.
Jag får nog fundera på detta lite till.
Det är i sannning ett beslut som kräver sin kvinna att fatta.
Voj, voj... det är tuffa tider för en del...