Visar inlägg med etikett Bröderna Bus har talat. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Bröderna Bus har talat. Visa alla inlägg

Miljöfunderingar

Elia och jag åker bil och lyssnar på radio. Det är nyheter och de pratar något om miljö. Jag lyssnar i ärlighetens namn inte så noga.

Elia: Mamma
Jag: Mmmm
E: Du, tänk om alla i Horred,...(konstpaus) alla i HELA Sverige hade miljöbilar.
J: Mmmm, ja tänk...
E: Tänk, tänk... (han funderar lite på hur han ska uttrycka den fantastiska slutsats han kommit fram till och jag väntar mig något om hur bra miljön skulle vara, hur lite utsläpp det skulle bli eller så...) TÄNK... vad många miljöbilar det skulle vara då!
J: (Rycker till och kommer till sans :-)) Eh... ha ha, jaaa, det skulle det ju onekligen vara.
E: JA! (ganska exalterad) Det skulle bara vara såhär, swisch swisch (visar med händerna) miljöbilar ÖVERALLT.

Jo... många miljöbilar skulle det bli... :-)


[ Vem är det som bankar på min dörr? ]

Klockan tjugo över sex i morse, mitt i drömmarnas land, vaknade jag med ett ryck som gjorde mig genomsvett av ett intensivt bankande på ytterdörren. Det bankade och bankade... Jag gnuggade sömnen ur ögonen och tittade på klockan. Tjugo över sex... 

Vem bankar på dörren vid den tiden på dygnet? Det gör man väl bara om det hänt något allvarligt?! Ännu mer svett, nu av nervositet, skakade jag om maken för att väcka honom och tvinga honom ner för trappan för att se efter vem det var. Det var han ju inte alls pigg på, oväntat... ;-), och grymtade missnöjt "du drömmer bara". Men ihärdig och nervös som jag var fick jag tillslut upp honom ur sängen och ner på bottenvåningen för att öppna. 

På andra sidan dörren stod...



... den här underbara varelsen! Visserligen inte med en kycklingrulle i handen, men fullt påklädd och med ett missnöjt uttryck i ansiktet för att han blivit utelåst när han skulle gå ut och leta efter mamma. Klockan tjugo över sex på morgonen! 
Sötaste, sötaste E, man kan ju inte annat än älska dig till bitar!

Mamman var ju dock inte ute, utan låg lyckligt ovetandes i sin säng och drömde sött. (Hur han nu kunde missa det????) Och tur var väl det för annars hade han nog fått banka betydligt längre på dörren med tanke på hur svårväckta de övriga medlemmarna i den här familjen är. Sade jag att de allihop är av manligt kön... hrm... ;-)

Efter lite muttrande och puttrande och grymtande om att han faktiskt var hungrig fick jag av den lille prinsen kläderna och övertygat honom om att frukost inte serverades än på några timmar. Sedan somnade han om så gott mellan mamma och pappa. 

Själv var jag... eh, vaken, kan man väl säga... och det var en fluga också, som bestämt sig för att sovmorgon, det skulle inte få förekomma i det här huset, hos den här mamman i alla fall...
Good morning!!! ...en ganska vanlig söndagsmorgon hos familjen A :-)

Online

Äääääääntligen har trögpropparna fått igång internet igen och jag har lyckligt strösurfat mest hela kvällen. När jag inte avvärjt potentiella slagsmål och skrikutbrott, bakat bröd eller hindrat sönerna från att äta upp ALLT brödet på en gång vill säga. Men det var gott, brödet alltså, så jag klandrar dem egentligen inte, fast lite är ju bra att ha kvar till frukost imorgon. Vill någon själv känna hur gott det luktade när bröddoften spred sig i huset så testa receptet på Mormors goda bröd inne hos Syster och Yster. Ganska sött, med UUUNDERBAR knaprig och brun skorpa och för mig fyllt med massa härliga minnen av min Mormor som bakade detta brödet när jag var liten. 

Dagarna under internetavbrottet har annars sprungit på i raketfart som vanligt. Son 2 och son 3 har kommit in i en "titta på mig så ska jag genast reta dig eller peta på dig eller slå dig någonstans fas" och kräver ohyggligt med tålamod av sin dyra moder just nu. Helst vill man hålla dem i var sitt rum, utan chans till närkontakt, mest hela tiden, men det är ju stört omöjligt så det är bara att försöka ladda tålamodskontot till max och bida tiden med ett leende (ibland något krystat dock) på läpparna. Någon dag, när som helst, vänder det säkert och de blir små rara pojkar som bara klappar om varandra kärleksfullt utan några som helst tjuvnyp. :-)

Ibland mellan gapandet kläcker de emellertid ur sig små roligheter. Som E 5 år, härom dagen när han diskuterade en djup fråga om tjuvar med storebror A 9 år.

E -Du A, när tjuvar kommer ut ur fängelset, blir de poliser då?
A -Näe, det blir de ju inte.
E -Nähä... blir de vanliga människor då då?
A -Men E, de är ju redan vanliga människor.
E -???.....Jasså....

Vilka invecklade funderingar de har de små liven. :-)

Jaha... och för att glädja någon pysselgalning därute ska jag också lägga ut två "gamla" kort som jag inte visat förut och det får avsluta dagens babbel. Nu ska jag läsa några gamla kokböcker som jag lånade med mig från jobbet och se om jag kan hitta några godbitar. Ett sant kvällsnöje!
På återseende!!!






Så det så!

Jag och E går igenom vardagsrummet där han och A en stund innan suttit vid soffbordet och ritat. Nu ligger det pennor och papper lite överallt på bord, soffa och golv och jag gillar inte riktigt det jag ser...

JAG: Men, vad är det här? Ni kan ju inte bara lämna alla grejer utspridda över hela rummet. Har man plockat fram så måste man plocka undan när man är klar och inte ska rita mer.

E: Det var Aron!

JAG: Nehej, ni satt där och ritade båda två, så båda måste plocka upp.

E: (Tittar på mig med självklar blick) Jag ska lära mig plocka upp när jag blir lite äldre! men inte nu.

Nähä nä... så kan man ju också diskutera. Jag tror också jag ska städa när jag blir lite äldre. Det låter som en bra idé! Eller inte...

Kolla in!

Någon som har märkt att jag väldigt frekvent den senaste tiden använt orden Kolla in?!
Jag upptäckte det idag när jag scrollade lite neråt på sidan och blev nästan full i skratt. Man kan ju tro att jag helt fastnat i min språkutveckling. Hädanefter ska jag försöka undvika att be er "Kolla in". Ni får väl kika in istället, eller stiga på, eller titta efter... :-)

Och när vi ändå är inne på det här med roliga ordval, ja eller o-roliga, eller ordval hursomhelst, så måste jag bara få berätta om min hejdlöst rolige åttaåring. I går kväll satt jag här framför datorn, dessutom pratandes i telefon, när han kommer in i rummet och ställer sig bakom min rygg borta vid bokhyllan. Han står där och "trampar runt" en stund och till slut vänder jag mig om och frågar vad han gör.

"Jag letar efter något", säger han då och liksom spanar in i hyllorna lite här och där. "Men det verkar inte som om jag hittar det".

"Nehej", säger jag. "Vad letar du efter då?"

"Nej det har jag ingen aning om!", säger ungen då, helt allvarlig.

Att jag inte totalt bröt ihop. Jag fick bara kvidande fram något om att det kanske inte är konstigt att han inte hittar det då, och han ser helt oförstående ut. Ibland är de bara SÅ roliga de små liven. Och det är ju skönt, till motvikt mot all syskonkärl..., ursäkta jag menar allt syskonkiv som ju ibland kan tyckas dominera dagarna här hemma.
*Fniss*, jag skrattar fortfarande...

Vi tar den om räkan

I förrgår låg jag jämte lille E när han skulle sova. Vi hade bett aftonbön som vanligt och jag hade precis sagt godnatt. Då mumlar E något som ja inte riktigt hör.

-Vad sa du? säger jag.
-Vi tar den om rejjk... (löses ut i mummel igen).
-Va? Jag hör inte! Säg igen, vad vill du göra?
-Åhhh, mamma, vi tar den om RÄKAN också säger jag.

Räkan? Räkan? Jag funderar febrilt på om vi kan någon sång om en räka, eller om de kanske sjungt någon sång på dagis om en räka som jag aldrig hört, tills det plötsligt slår mig...
Tryggare kan ingen vara...

-Är det Tryggare kan ingen vara du vill sjunga?
-JA! Trygga räkan ja... den tar vi. 

Så det gjorde vi väl då...
Jag sjöng normalversionen utan räkor och lille E tog väl med räkan i sin för han gick INTE med på min förklaring om hur texten egentligen gick. Räkan skulle minsann vara med den också.
Och sedan somnade iallafall jag med ett leende på läpparna.
:-) :-) :-) :-)

WHAT???????

GAHHHHHH!!!!!
Min fyraårings grabbhalva med tusenmiljarders rävar bakom varje öra står fem centimeter bakom mig och klipper hål i min nya femhundrasjuttioniokronors lammullskofta.
HÅL!
Vad händer med världen?
Vad hände med uppfostran av mina barn?
Uppenbarligen funkade den inte särskilt bra när det gäller klippning i diverse föremål iallafall.

"Det var Aron som viskade det i mitt öra!"
Sure bacon.
Bara det att Aron är sex kilometer bort i skolan.
Och med den väl utvecklade selektiva hörsel som grabbsen i denna familjen har ställer jag mig tveksam till att en viskning skulle höras sex kilometer. Även om det skulle råka vara medvind.

"Fast han viskade innan han gick till skolan!"
Hmmm... förlåt mig för att jag känner mig en aaaaaning skeptisk till detta påstående käre son.

"Allt är ditt fel mamma!"
Ja just det. Det är ju så det är! Sorry för att jag var så förvirrad och tveksam och skeptisk.
Det är ju MITT fel det är. Som vanligt och som alltid!
En praktisk lösning på alla världens problem.
Skyll på mamma!
Skyll på mig!
Varsågoda.
Jag är van vid detta laget.
Jag brukar alltid be mina söner klippa sönder mina femhundrasjuttioniokronors lammullsskoftor.
Det är så roligt att jag bara inte kan låta bli det! ;-)
NOT!

Och nu... vi ska sy och vi ska sticka... suck...

Vad du inte visste om bävrar

Jag och Elia har precis kommit hem efter att ha skjutsat storebröderna till skolan.
På hemvägen hade vi en intressant diskussion om bävrar.
Elia satt brevid mig i bilstolen och babblade som vanligt på medan jag körde...

Elia: Mamma!

Jag: Hmmmm...

Elia: Mamma! Visst gör bävrar såhär när dom sitter på toaletten och bajsar! (Böjer överkroppen fram över benen/låren så att han nästan sitter som en fällekniv och gör ett pruttande ljud.)

Jag: Tja, jag kan egentligen inte så mycket om bävrar så jag vet inte om de gör så. Har du sett att de gör så?

Elia: Ja, de gör såhär när dom ska bajsa. (Visar igen.) Och vet du varför?

Jag: Nej, det vet jag inte.

Elia: Det är för att de inte ska trilla ner i toaletten!


Hmmmm, rätta mig om jag har fel. Men bävrar har väl inga toaletter? Eller är detta något nytt, såhär på 2000-talet, som jag totalt har missat?
Sonen verkade iallafall väldigt övertygad om sin sak så jag känner mig nästan lite tveksam... ;-) Jag får nog ta och googla lite på bävrar idag tror jag och vaska fram sanningen om de gnagade kreaturens toalettvanor. Det känns inte bra att vara så totalt okunnig. Tänk om jag missat att de går på toaletten... i alla dessa år.

Rådjursfunderingar


Foto: Sten Gustafsson/Myra



Söndag morgon. Jag och pojkarna åker i bilen på väg till kyrkan när ett rådjur plötsligt hoppar över vägen.

Elia: Oåååååpppp, vad var det? SÅG du mamma? Var det ett rådjur?

Jag: Jaa. Det var ett rådjur.

Elia: Var det litet eller?

Jag: Näe, det var nog ganska stort.

Elia: (med sin "tycka lite synd om" röst) Men hade det ingen mamma och pappa då?

Jag: Jo... men det var nog ett mammarådjur.

Elia: Ja, pappan var säkert ute och jagade. (Funderar lite)
Eller... vad äter rådjur?

Jag: De äter ju gräs och blad och buskar och sånt.

Elia: Ja just det... (som om det var det självklaraste i världen) han var säkert och samlade gräs och blad och sånt då.


Hur gammal är du egentligen Maken?

Vi åkte till Kinna igår, för att höra när bro´ hade spelning med sitt band, For Aye.
Som vanligt hade vi bråttom och maken gjorde en, enligt mig, onödigt farlig omkörning.

Jag: Öppppöpppöpppp, sluta nu! Det är livsfarligt att göra såna omkörningar!

Maken: ................(säger inget)

Noah: Men det kunde väl inte han veta.

Jag: Jo, han har haft körkort i snart tjugo år, så det borde han veta vid detta laget. Eller i sjutton iallafall....

Noah: Han har väl haft körkort i över hundra år!!

Martin: Med en suck...jo man börjar ju bli gammal.

Jag: Ja du är ju snart trehundrafemtio...

:-)

Men det var en bra spelning, tyckte även trehundrafemtioåringen. Fast vi åkte hem innan "SnyggeErik" (Erik Segerstedt) skulle spela. Då fick jag inte vara kvar för maken ;-) ;-) Vi festade loss med en cheeseburgare på det gyllene M:et istället. Vilken kulinarisk läckerhet!

Prutt prutt

N kommer ner, med ett STOORT leende på läpparna, från övervåningen, med ena handen i armhålan för att visa mamman sina färdigheter. Han har lärt sig att "prutta" genom att flaxa med överarmen mot kroppen med handen emellan, i armhålan. (Någon som fattade det där?! ;-) )

N: Kolla här mamma vad jag kan. Jag kan prutta med armhålan. (Visar lyriskt sina pruttfärdigheter.)

JAG: Men Å vad du kan! Du är ju riktigt proffsig på det här!

N: (Med ett MYCKET nöjt leende på läpparna) Ja... men man måste vara väldigt stark! och REJÄLT svettig! (Flinar nöjt och fortsätter pruttandet på väg till hallen.)

Jag kan inte prutta med armhålan. Det måste alltså betyda att jag är...
A - ganska svag. Lite sorgligt i och för sig...
B - inte såvärst svettig. Vilket jag däremot är mycket tacksam för!

Tjingeling! Öva nu duktigt vänner! Om ni skulle råka vara svettiga vill säga, annars är det lönslöst...

Besserwisser

Noah: Det där ser ju nästan ut som en pommes frites.

Aron: Det ÄR ju en pommes frites!

Elia: Det heter faktiskt Pon Fjitt!

(Bra, bättre bäst... eller var det kanske tvärtom ;-) )

Kaxigt värre

Elia: Ska du hjälpa mig med pusslet eller, pappa?
Pappa: Men du kan ju det själv.
Elia: Då gör jag väl sönder det då...
Pappa: Näääee!
Elia: Jo, om inte pappa hjälper till.
Mamma: Va, är det där ett hot eller?
Elia: .... Japp!!!
:-)

Folket pruttar

En mycket trött, sur och uppretad Elia står i badrummet för att borsta tänderna och har precis kommit till insikt att hans eländiga mamma haft mage att lämna tillbaks hans favoritsaga "Folke är pruttig" till bokbussen utan hans vetskap och godkännnade.

"Åhhh, jag ville ju ha Folket pruttar. Det är ju min favoritsaga. Åhhh Mamma...(morrrningar) Den där pruttande sagan är ju den jag vill höra ju. Det är ju den enda jag vill höra (morrrr...) Du fick ju inte lämna den mamma"

Men hallååå eller...

Tror ni att ett barn kan försvinna på STOOORA (inte!) ICA i Horred en tisdag i november. Ett litet barn, försvinna, som i gå upp i rök ungefär...?!
Svaret är JA!! Iallafall om man är tre år, heter Elia och är son till MOI, mig, mamman, the mother!

Vi handlar, har lite bråttom, ska bara ha mjölk, knäcke och grönsaker, snabbar oss genom affären. Så snabbt det nu kan gå med tre killar i släptåg. Noah hittar ett litet hörn att gömma sig i, "Tittut mamma", haha jätteroligt. "Kom fram därifrån nu UTAN att välta hundra kilo varor på mig"... Vänder mig om... VAR är Elia?

Jag går ett varv runt affären (tur vi inte snackar ICa Kvantum Kungsmässan här... den var nog stor ändå...), två varv runt affären, tre varv runt affären, ropar, ropar, fyra varv runt affären, ett varv ute, några varv till inne, en snäll butiksmedarbetare engagerar sig, (TACK TACK TACK!!!) jag går ut och kollar igen, kommer in... och hon har hittat honom!!

Var var han då tror ni, hela tiden, utan att bry sig om sin mammas förtvivlade rop och sprintervarv runt affären? Jo förstår ni, han hade hittat ett alldeles lagom litet osynligt hörn bakom några "torn" med lösgodis där han glatt satt och snaskade när han tillslut blev hittad.

AHHRGH! Man vet inte om man ska bli arg, glad, förtvivlad, lättad... tusen miljoner känslor rusar genom kroppen. Men jag blev nog mest lättad, och lite sträng... när jag försöker förklara att man absolut inte får springa iväg och gömma sig och sedan inte svara när mamma ropar och sedan lite mer snabbt att man inte heller får ta godis förstås.

Väl hemma frågar jag sedan rymlingen om han kom ihåg vad det var man inte fick göra när man var i affären.
"Man får inte tjuva godis mamma, det lovar jag."
"Jaha men det var något mer också, som kanske var ännu viktigare, kommer du ihåg?
Det lilla helgonet ser ut som ett frågetecken.
"Man får inte gömma sig!"
"NÄ man får inte gömma sig OCH ÄTA GODIS mamma. Jag ska inte det" Zoooommm!!

Och så var han borta... Tjuva godis lär han väl inte göra någon mer gång, men gömma sig, vi får väl se. Konstigt hur något jag sa sådär mer i förbifarten kunde fastna så mycket hårdare än något som jag försökte inpränta i det lilla livet säkert tio gånger på två minuter. Godis är väl godare än bannor kanske? och mera värda att lägga på minnet. Vare sig det gäller att äta dem, eller INTE äta dem?!

Pust! Vi går nog inte till affären imorgon tror jag...

Tankar kring ett mjölkpaket

Samtal mellan Elia, 3 år och mamma, kring mjölkpaketets layout och formgivning.

- Mamma, vad står det där?
- Ehh, (fullt med hamburgare i munnen, tugga tugga) det står att man kan köpa färdigskivad ost.
- Vad står det där då?
- Det står hur man kan göra en banan och blåbärssmoothie.
- Ha... vad står det där då?
- Där... där står det olika mellanmål som man kan göra.
- Vad gör hon då? (Hon i svarta rutan, längst ner på mjölkpaketet)
- (Skrattar) Nähä du, jag vet inte. Hon kanske kollar vad hon ska göra för mellanmål.
- .......... Vad gör hennes pappa då?
- Jag har ingen aaaning vad hennes pappa gör faktiskt.
- .......... Nähä, han kanske är på jobbet då.

Helrenoverad

Tänkte bara berätta att jag nu är så gott som ny. Har fått en helrenovering av doktor Ahlgren d.y. som lyssnat på mitt hjärta och mitt ben, dragit ut båda mina framtänder, tittat i öron och hals, kollat reflexerna och gett mig två sprutor. En väldigt sympatisk doktor, fast jag är lite oroad över hur jag ser ut nu när båda framtänderna är borta ;-) Doktorn sade dock att jag är helt frisk nu, så då får man väl vara glad :-)

Jag kan också meddela att jag igår besökte två affärer, varav den ena var skoaffären där två gossar skulle ha nya vinterstövlar, samt Mc Donalds, ensam tillsammans med mina tre grabbar utan att vare sig tappa tålamodet, bli irriterad, frustrerad, ledsen, arg eller ens måttligt upprörd en enda gång ;-) De enda känslorna som infann sig var glädje, tålamod och tillfredställelse.

I´m amazed och tacksam, för det hör inte till vanligheterna att jag klarar av den bedriften när jag ska ut med alla tre på en gång. Kanske börjar de bli stora, jag mer tålmodig eller så hade vi helt enkelt alla en bra dag - samtidigt :-)
Jag kan ta emot applåderna och gratulationerna nu tack!!! ;-)

(Det känns ju ganska hemskt att man kan vara nöjd med att inte tappa tålamodet en enda gång, men det är faktiskt inte så lätt att gå i affärer med tre killar under sju år som inte gillar att shoppa. Iallafall inte för mig. Alla andra supermammor klarar det säkert galant varje dag. Jag är iallafall glad att både jag och barnen lyckades vara tålmodiga, även om jag måste skämmas samtidigt för att jag inte klarar det jämt... )

Och nu... tararammm... ska jag städa! Oooo...så roooligt :-)

Konspirationsteorier

Igår var jag och småpojkarna och hälsade på min gamla bästis från högstadiet. Vi är ganska dåliga på att höra av oss, så det var några år sedan vi sågs (fast vi bara bor ca. 20 min. ifrån varandra *skäms*) men det är alltid lika roligt att ta vid där vi slutade sist och frossa i gamla tonårsminnen :-)

Pojkarna hade också roligt, då hon har barn i deras åldrar och de fann varann och började leka direkt. Efter en stund gick Aron, Noah och mellankillen ut i skogen för att leka och en stund senare gick den äldre killen i hennes barnaskara med kompis också ut.

Allt är frid och fröjd tills Aron kommer in och gråter för att han fått en "sten" i huvudet, enligt mellanbrodern, som bedyrar att det var storebrodern som kastat. Huvudet var dock helt, gråten tystnade snart och när storebrodern kommer in så säger han att han inte alls kastat någon sten utan att småkillarna själva stått och viftat med pinnar och dylika tillhyggen. Vi gör ingen stor affär av det hela och nystar inte mer i historien som snabbt glöms av.

Men sedan när vi ska åka hem och satt oss i bilen så utspelar sig följande samtal...

Aron: "Mamma, det var ingen sten jag fick i huvudet."
Mamma: "Nehej...jag hörde att ni stod och viftade med pinnar själva, så det kanske var en pinne du fick i huvudet då?!"
Aron: "Njäää, det var nog ingen pinne."
Mamma: "Ni kanske hade stenar själva då, så det var någon av er som av misstag hystade iväg en åt fel håll?"
Aron: "Näää, det var nog ingen sten. Kanske en pinne, eller så var det kanske en kotte. En stenhård kotte. Det kanske satt en ekorre uppe i trädet och åt och så kastade han kotten i mitt huvud." (Helt allvarlig och superengagerad.)
Noah: (som suttit helt tyst måste nu bara få säga det viktiga som han kommit på)
"Aron, Aron... ekorren samarbetade säkert med dom andra!"

Efter en sådan kommentar får en mamma bita sig i läppen och stirra på vägen för att inte bryta ihop alldeles. Tänk att till och med ekorrarna kan konspirera emot oss. Nu kan vi inte gå säkra någonstans!

Och idag regnar och blåser det...IGEN! Men jag fick en lapp från posten igår att mitt USA paket med albumkiten från Creating Keepsakes hade kommit, så det ska jag hämta idag. Då kan det väl få regna då, om det så gärna vill det. Jag har ju lite roligt inomhuspyssel som väntar. :-)

Men först ska vi iväg och rasta pojkarna lite hos kompisar och jag får också en trevlig mamma-mamma stund. Vi har ju höstlov denna veckan, så det gäller att hitta på lite kuligheter för att undvika total demolering av huset ;-) Det räcker med den tid de vanligtvis har på eftermiddagarna. Mer orkar jag inte städa ;-)

Så, off we go. Ha en bra dag alla och om ni ska ut i skogen, SE UPP!! Man vet aldrig när ekorrarna anfaller härnäst :-)

What a difference a day makes

Sol ute, sol inne, sol i hjärta, sol i sinne. Är det inte så den går?! I alla fall så stämmer det väldigt bra här och nu.
Igår - regn, rusk, grå skyar, tungsinne och übertrötthet.
Idag - sol, klar och hög luft, lätthet i hjärtat och ett leende i mungipan.
Märkligt hur stor inverkan vädret har på ens sinnelag.
Kanske spelar det också lite in att jag igår fick många timmar hos min underbara frisör som pillade mig i håret, klippte och färgade. Ren avkoppling utan några som helst höga pojkljud ;-)

Jag blev inte ens sur fastän jag skrev ett lååångt inlägg här i morse som försvann med ett poff när jag skulle publicera det. Någonstans där ute i cyberspace finns det kanske, men inte här iallafall ;-)

Idag har jag och Elia varit på shoppingtur för att försöka hitta lite presenter. Elia ville bara köpa en massa saker till sin allra bästaste vän som han säger. En tjej på Noahs förskola som är lika gammal som Elia. Varje gång vi lämnar eller hämtar så börjar de leka direkt, de liksom bara fortsätter där de slutade sist, så gulligt.

Men iallafall, när vi sitter i bilen så pratar Elia för sig själv om allt han ska köpa. "Jag får nog köpa en tröja till henne och en bil och en bok och en boll...(mummel, mummel) så ska hon nog ha en garderob också. Jag måste köpa många presenter...." Gullunge! Och denna lilla dam fyller inte alls år eller nåt sånt. Han vill bara att hon ska ha presenter, av ingen anledning alls antar jag, mer än att han tycker om henne.

Väl i affären gick han direkt för att titta efter en tröja, men hittade tyvärr ingen som föll honom (eller mig ;-) ) i smaken. Det slutade med att han fick köpa en bok. Något annat bra hittade vi inte. Och när vi är på väg hem så säger han bekymrat, "Men mamma, hur gör vi med tröjan och bollen då?" :-)

Hoppsan, nu var det redan middagsdags. Det är väl bäst att fixa det med en gång för snart kommer det väl in tre utsvultna fotbollsspelare som börjar rota i skafferiet annars. Är de hungriga så är de minsann det NU och inte en minut senare och då gäller det att plocka fram de lasersnabba superkrafterna så det går undan ;-)

Derby-rapport

Vilken rafflande match vi fick till igår. Slutresultatet blev finally 11-8 till P7 efter straffläggning.

De hade till och med fixad matchdräkter till mammorna, så när vi kom dit var det bara att svida om och börja uppvärmningen. Genast fick jag en flashback varför jag slutade spela fotboll. För att jag tyckte det var så tråkigt med uppvärmning och springa varv efter varv runt planen ;-)

Jag måste ha credit tycker jag nog, för jag gjorde verkligen mitt yttersta. Fintade, dribblade, filmade fällning :-) , målgester... Allt för konsten säger de ju, eller var det för sporten ;-) Vi var fyra mammor som spelade första halvlek och en tränare fick rycka in som målvakt. Eller målinsläppare... han var nog lite partisk med motståndarna. Killarna var också fyra på plan, men de kilade runt så kvickt att det kändes som om de var minst dubbelt så många.
Andra halvlek fick vi bytt målvakt till en mamma som var mer på vår sida, men då släppte vi in lika många mål ändå, för att inte vara allt för osportsliga ;-)

Vi hade verkligen jätteroligt och jag tror killarna hade det också. Det sötaste är ju att de verkligen är övertygade om att de är bättre än oss och att vi förlorade för att vi var det sämre laget. :-) Efter matchen sa Aron till mig, "Det var synd att du inte vann mamma, men du kämpade bra och gjorde snygga mål." Gullunge!

Egentligen borde vi väl ha fått vunnit kan jag nog tycka ;-) , för om några år, när killarna växt till sig lite, så lär vi nog vara lättbesegrade på riktigt! Detta hade kanske varit vår enda chans att få glänsa ;-) *fniss* Men jag känner mig rätt nöjd med att ha förlorat också :-)

Va... jag hörde inte.... varför jag inte skriver om träningsvärken? Träningsvärk, vad är det??? Det är inget för såna vältränade människor som mig. Bah... träningsvärk ...icke....
(Oaaaj aj ajaj aj, pust och stön... det var bara jag som skulle resa mig från kontorsstolen ;-) och hjälp... nu var tungan svart igen också... )